Sida 404
minne. En gång fick han sedermera på en gata i Stockholm se en flicka lik denna väl inpreglade bild. Han följde henne då till dess han fick se hvar hon ingick, skaffade sig der bekantskap och friade. Bröllopet stod d. 7 Nov. 1676. Denna flicka var Maria Svahn, nära anförvandt till arkitekten och rådmannen Nicodemus Tessin d. ä. Hjärne hade 9 barn med sin fru (25 barn med alla tre sina fruar). Hans första fru, Maria S., dog 1690 och hans sista fru 1759, 118 år efter mannens födelse.
Svanhals, Hedvig Ulrika, dotter af häradshöfdingen Joh. S., blef gift med fändriken vid Östgötha Infanteri Nils Hortulin. Hon dog 1775, 60 år gammal, sedan hon i hela sin lifstid fört rättegång mot sin syster, Catharina Sofia Ögnelood.
Svanhild var Gudruns (se detta ord) dotter med dess första gemål, den sedermera mördade Sigurd Fafnersbane. Hon uppfostrades af sin moder vid sin sednaste styffaders, konung Jonakers, hof, ty den grymma Gudrun hade blifvit för tredje gången gift. Svanhild var, såsom alla konungadöttrar från den tiden, vida utropad för sin skönhet.
En gammal konung, vid namn Jormunrek, hade hört talas om den unga prinsessan Svanhild, begärde henne af Jonaker, fick ja, och sände sin fullvuxne son Randver att hemta bruden.
Men Randver hade med sig en elak hofsven, vid namn Bicke, som troligen fann sin räkning vid att göra far och son oeniga; ty på vägen till hemmet sökte han öfvertyga Randver om det orimliga i hans fars handling, att taga en så ung brud, menande att Svanhild skulle väl bättre passa till sonhustru åt Jormunrek. -- Men, då de kommo närmare kungaborgen, sprang han i förväg hem och berättade konungen huru Randver ämnade taga sin faders brud, hvars hjerta han redan vunnit.
Den gamle Jormunrek, ursinnig öfver denna uppdiktade historia, skickade genast sin son till galgen, utan att vilja höra hans försäkringar om sin oskuld. Utan vidare motstånd lät den unge mannen föra sig till döden; men han plockade derförinnan alla fjädrarne af sin falk och sände honom till konungen, såsom ett bevis på huru värnlöst riket var, sedan dess förnämsta stöd var borta.
Då konungen fick se den stackars nakna falken förstod han meningen dermed och ångrade djupt sin orättvisa mot sonen. Men det var för sent. Ett hämndoffer fordrades emellertid för den olyckan, att gubben stod barnlös och utan ålderdomsstöd; och i stället att detta bordt bli den falske Bicke, som var orsaken till olyckan, slingrade denne sig undan och vältade hämnden på Svanhild, som ännu var i okunnighet om Randvers öde. Den gamle Jormunrek uttömde nu på henne hela sitt raseri.
Den stackars oskyldiga flickan satt vid sjöstranden och tvättade sitt hår, då konungen kom ridande med sina män, dem han befallde att, allesammans, rida öfver Svanhild, som jämmerligen förgicks under hästhofvarne.
Hennes mor, den genom sin grymhet ryktbara drottning Gudrun, hämnades sin dotters död på ett sätt, som vi bedja att här få utelemna, emedan läsningen deraf endast väcker de vidrigaste känslor. Den gamla nordiska forntiden, denna tid af grymhet och laglöshet, då intet annat än drottsvek och kyrkobrand beifrades såsom brott, allt annat ondt fick utöfvas ostraffadt, utan att ens brännmärkas af det allmänna föraktet, och då de förolämpade måste på enskild väg skaffa sig upprättelse, utan skydd af lagens arm, och således öfverbjödo hvarandra i grymhet och i sinnrikhet att uppfinna plågor, var en tid, från hvilken man med fasa bortvänder tankarne, hur storartad den i många fall eljest kan anses.
Svensdotter, Hanna. År 1864 lästes i Öresundsposten att den ryktbara s. k. Wrams-qvinnan, eller doktorinnan i Wram, Hanna Svensdotter aflidit i Södra Wram, 66 år gammal. Underrättelsen om detta dödsfall mottogs med sorgliga känslor öfverallt, der denna i läkekonsten, särdeles i fråga om benskador, så utmärkta qvinna blifvit känd -- och hennes rykte sträckte sig långt utom Skåne. Den aflidnas stora insigt och erfarenhet vann ett än högre värde genom den hjertliga godhet och den oegennytta, som utmärkte hennes välsignelserika verksamhet.
Svensdotter, Kadrin, i Surdatomtom, herr Knut Stenssons enkefru, gaf 1508 till Husaby kloster, under erkebiskop Jakob Ulfssons och riksföreståndaren Sten Stures besegling, sitt morgongåfvogods: Forssa, Forssbo qvarn, Gillberga och Bodatorp.
