Sida 413
Hennes fader fann väl föga behag uti detta hennes karlaktiga väsende, och bad henne ofta sitta stilla i jungfrukammaren, såsom andra konungadöttrar plägade; men hon sade sig väl behöfva en dylik öfning, ty då hon skulle ärfva riket efter sin fader, kom den till godo, då hon borde försvara detsamma mot främmande våldsmän. Slutligen bad hon sin fader, att han ville lemna henne något land att styra, på det hon, medan fadern ännu lefde, måtte få vänja sig vid att råda för land och folk. Konung Erik skall då hafva gifvit henne kungsgården Ulleråker med trakten deromkring, der hon genast tog sitt hof, klädde sig i karlkläder och ville icke anses för qvinna, utan befallde sitt folk att kalla henne kung Thorborg. Flere friare, som tid efter annan anmälde sig, blefvo hånfullt afvisade af den stolta konungadottern. Slutligen kom den käcke Rolf Götreksson från Westergöthland. Äfven han fick afslag och blef med tolf sina följeslagare fördrifven. Då samlade han följande sommaren en hop utvaldt krigsfolk och for dermed på sex goda skepp upp till Ulleråker, der han förelade Thorborg det vilkor, att antingen genast jaka till hans frieri, eller ock skulle han intaga stället och nedhugga hvarenda man, som der fanns. "Förr skall du blifva en getaherde i Westergöthland, än du får någon makt öfver oss", svarade honom den oförskräckta från borgmuren, der hon stod, vände sig om och ville ej höra mera. Rolf med sina män sökte då storma borgen; men rönte ett kraftigt motstånd. De belägrade hällde sjudande vatten och beck öfver dem, kastade stenar och stockar på deras hufvuden och gjorde stor skada ibland dem. När det så hade lidit fjorton dagar framåt, började götherna knota och ville draga derifrån. Slutligen lät Rolf bygga starka stormtak, hvarunder hans folk trängde ända till borgmuren, hvilken de lyckades att efter mycket besvär genombryta. När götherna sålunda kommit in i borgen, funno de ingen menniska derstädes; men väl många bord med mat och dryckesvaror. Rolf förbjöd strängeligen sitt folk att röra något häraf, och sade, att de först skulle eftersöka hvar Thorborg hade dolt sig. Då de nu letade i alla rum, funno de slutligen en lönngång under jorden, uti hvilken de gingo ned, först konung Rolf och efter honom alla hans män. Sedan de gått gången i ända, kommo de upp i en skog och funno der Thorborg med hela hennes här. Det blef då ett skarpt fäktande dem emellan. Thorborg stred som den raskaste kämpe, och hennes folk värjde sig äfven manneligen; men intet förmådde motstå konung Rolf och hans kämpar. Rolf ropade slutligen på sin broder Kettil och bad honom taga Thorborg till fånga; men likväl icke såra henne, emedan det vore skamligt att bära vapen på qvinnor. Kettil kom ock så nära intill henne, att han kunde gifva henne ett slag med flatsidan af svärdet, hvarvid han yttrade några föraktliga ord; men i detsamma gaf Thorborg honom med sin stridsyxa ett så hårdt slag vid örat, att Kettil dervid vände benen i vädret, och ropade hon åt honom: "Så tukta vi våra hundar, när de skälla för hårdt." Kettil sprang hastigt upp på fötterna igen och ville hämnas; men då kom Rolf dit, grep Thorborg öfver armarne, och måste hon så gifva sig i hans våld. Rolf fordrade endast att hon skulle taga sin fader till domare i denna sak. Hon for derför med Rolf till Upsala, och nedlade sina vapen för fadern, som högeligen fröjdade sig åt denna förändring. Kort derefter blef hennes bröllop med segervinnaren drucket, och sedan lefde konung Rolf och drottning Thorborg länge lyckligen tillsammans.
Thordadotter, Ingeborg, gaf 1370, samfäldt med sin svägerska, Christina Håkansdotter, under biskop Nilses i Linköping sigill, Löfstaäng till Skenninge kloster. År 1377 gaf samma fru Ingeborg Skonaberg i Normlösa socken till samma kloster.
Thorgerde. De gamla sagorna förtälja ofta att döttrarne kunde "rista sånger i staf". Så berättas det, att Eigil Skalagrimsson, af sorg öfver Bodvars död, beslutit att ända sitt lif; då bad hans dotter Thorgerde att få i döden följa honom, men bad honom först qväda en grafsång öfver Bodvar, som hon kunde rista på staf. -- I Gretters saga säger Halmund till sin dotter: "Du skall höra nu, medan jag förtäljer mina bedrifter och qväder derom en sång. Denna skall du rista på en staf." Så fortplantades medelst föräldraundervisningen denna konst genom flera århundraden.
Thorleifsdotter, Groa, skänkte 1341 en del af gården Skällebred i Griemeröds socken och en
