Sida 344
det han spelade det tredje, sjönk Grunna, systermörderskan, den falska bruden, död till golfvet. -- Den förtviflade brudgumen gaf sig snart ut på vikingatåg. Men den fattige spelmannen, som omöjligen kunde återskaffa liket, hvilket han omtalade sig hafva hittat, beskylldes af den elake Umme för att vara Rahnas mördare, och den falske Umme kastade efter honom en ofantlig sten, hvilken ej träffade, utan nedföll på Svenstorps egor, der den ännu qvarligger. Rahnsjön och Rannäs by påstås hafva fått namn efter den olyckliga Rahna.
Ramborg, en flicka i Wärend i Småland. Hon var en vän till den så ryktbara hjeltinnan Blenda och deltog i striden mot danskarne, eller rättare deras massakrerande, ty till strid kom det aldrig. Ramborg anförde den ena afdelningen af småländska qvinnohären, en vid namn Sigrid den andra och Blenda sjelf den tredje. (Se vidare härom artikeln Blenda.}
Ramel, Brita, född 1695, död 1732, dotter af lagmannen i Skåne Hans R., blef 1720 gift med öfverstelöjtnanten för de så kallade äntergastarne Fredrik Trolle. Hon var rik och medförde i hemgift tvänne betydliga gods Borreby och Klågerup i Skåne. Herr Trolle hade ej hushålls-sinne, utan lemnade hela bekymret åt sin fru, som med manligt förstånd skötte egendomens förvaltning och med kristlig gifmildhet delade sitt öfverflöd åt de arma, särdeles under det hårda missväxtåret 1727, då hon drog försorg om en mängd nödlidande, som var på vägen att förgås af elände. När herr T. under denna tiden, efter återkomsten från riksdagen, vid räkenskapernas genomseende fann en stor del af gårdens spannmål bakad till bröd och utdelad åt de fattiga, tyckte han väl att barmhertigheten gått nog långt, men vördade dock sin frus ädelmod. Denna aktningsvärda dam, så lysande genom förstånd och dygd, afled i sina bästa år, då hopen af fattiga, med gälla klagorop, följde hennes lik till grafven -- en likpredikan vida öfverträffande all den köpta vältalighet som annars höres öfver de rikas stoft. Hennes sista omsorg var för dessa uslingar, som med henne förlorade sitt bästa stöd och hvilkas vård hon åt sin sörjande make på det ömmaste anbefallde. Trogen sin frus sista vilja, uppfyllde han denna under hela sin öfriga lifstid.
Ramsay, Sofia Lovisa, gift med sin kusin, landshöfdingen i Kymmennegårds län Otto Wilhelm Ramsay, dog 1816. Hon sörjde alltid och djupt sina båda tappra söner, Anders Wilhelm och Carl Gustaf, hvilka i 1808 års krig föllo för Finlands försvar. Hon lät upptaga deras lik på slagfälten och föra dem till familjgrafven i Borgå samt öfver de stupade sönerna slå en medalj, som på ena sidan visade deras bröstbilder med namn och på andra sidan orden: "Lemo-Lappo. -- Föllo stridande för Fäderneslandet". Deras bedrifter äro besjungna af Geijer och af Runeberg i Fändrik Ståls sägner: "Främlingens syn".
Ramstedt, Carolina Fredrika, af alla erkänd såsom den svenska hufvudstadens skickligaste fleuriste, är född i Stockholm 1829. Hon har alltid haft anlag för att göra blommor, men uppträdde ej offentligt med denna sin vackra talang, förrän 1850, då hon på beställning af en aktad gartner, direktören Bastman, förfärdigade en Victoria regia af vax, hvilken nämnde direktör först visade H. M. drottningen och derefter framställde på Trädgårdsföreningens exposition samma år. Den vann ett odeladt bifall och förtjenade det ock, framställd i sina trenne stadier af knopp, halfutsprucken och fullt utvecklad blomma.
Följande året, eller 1851, var för mamsell Ramstedts räkning föranstaltad en exposition i La Croix's lokal vid Brunkebergs torg, hvarest af henne förfärdigade vaxblommor, af en förvånande likhet med de naturliga, visades för den talrikt ditströmmande publiken. -- Man har anmärkt, att blommor, gjorda af papper, merändels bli vackrare och mera förvillande lika de naturliga, än dylika af tyg. Ingenting kan dock i den vägen jemföras med väl gjorda vaxblommor, endast man förstår att välja de arter, hvilka i vax bäst kunna lyckas, och deribland märkas uteslutande alla sådana, som hafva mjuka och tjocka blomblad, såsom fuchsia, liljor, narcissor m. fl., hvaremot törnrosor i vax helt och hållet misslyckas.
Mamsell Ramstedt sände af sina blommor till Pariser-verldsexpositionen 1855 och erhöll der en mention honorable. Likaledes sände hon sådana till Londoner-expositionen 1862, der hon belönades med en medalj. Hon hade samma år sökt ett stipendium af staten, i och för en
