Sida 201
Yxkull, som blef adlad, och således är Helena stammoder för den numera i Sverige utslocknade, men i Liffland fortlefvande adliga ätten Yxkull.
Hauswolff, Brita Maria von, dotter af kongl. räntmästaren Carl Johan H., var född 1758 och gifte sig 1781 med general-löjtnanten Claes Horn af Åminne. Hon gjorde, kort före sin död, en testamentarisk disposition å 18,000 rdr rgs till Riddarhuset, bestämd till pensioner åt i behof varande adliga enkor, samt döttrar af adelsmän. Hon dog 1844. -- Hennes dotter, Beata Ebba Horn, dog 1804, 21 år gammal; öfver henne lät hennes moster, Ulrika Carolina v. Hauswolff, slå en minnespenning, som på ena sidan visar, inom en orm som biter sig i stjerten, hennes namn, födelse- och dödsår, och å den andra en lilja på sin stjelk, med öfverskrift: Hastigt försvunnen.
Hauswolff, Ulrika Carolina von, troligen den förras syster, testamenterade år 1819 till Riddarhuset en summa, som 1852 uppgick till 20,000 rdr rmt. Räntorna äro bestämda till pensioner åt medellösa döttrar af adelsmän.
Hauswolff, Ulrika Elisabeth von, dotter af kaptenen och riddaren H. A. Hauswolff. Hon blef först gift, 1752, med den namnkunnige theol. doktorn, kyrkoherden i Riddarholms och Bromma församlingar, Abraham Pettersson, som dog 1763, endast 49 år gammal, och blef begrafven i Riddarholms-kyrkan. Då den bedröfvade makan stod vid hans dödsbädd, omgifven af 7 barn, märkte hon att han ville tala något. Hon böjde sig ned och hörde honom säga: "Magister Stricker blir dem en god far." Nästa ögonblick var han ej mer. Enkan, vördade hans sista vilja, men insåg ej huru det skulle tillgå, då landets sed och hennes blygsamhet förbjödo henne att uppenbara detta mannens förtroende. Medhjelparen i den aflidnes embete dristade ej att tänka på ett slikt parti; men efter någon tid hade dock deras hjertan dragits intill hvarandra. Hofpredikanten J. Chr. Stricker, blott 2 år yngre än doktor Pettersson, ordinerad till prest på hans kallelse 1752, blef, sedan han 1768 fått Carlshamns pastorat, gift med doktorinnan Pettersson och en god styffader åt d:r Petterssons barn. -- Detta äktenskap väckte på den tiden ett stort uppseende, och gaf anledning till flera tryckta ströskrifter. Först utgaf den grälaktige lektor Stagnell i Kalmar en "Lyckönskan till hofpredikanten, magister J. Chr. Stricker", tryckt först i Kalmar 1768, sedan omtryckt i tvänne upplagor i Stockholm, och såldes i flera tusen exemplar. Mot denna skrift utgaf doktor Rothman en motskrift, som åter väckte Stagnells galla. Riksrådet Funck ålade justitiekansleren att fiskaliter tilltala Stagnell. En parodi, "Stormhatten", trycktes i Upsala. En flygskrift i samma ämne heter: "Stämmorna, olag vid Stricker ska bröllopet." Detta var den tacksamhet som d:r Stricker fick uppbära för sin välvilja att försörja en fattig enka och uppfostra hennes 7 barn, hvaraf de tvänne sönerne blefvo rådmän, den ene i Carlshamn, den andre i Götheborg. -- Pastor primarius, d:r Abr. Zach. Pettersson i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm var Abr. Petterssons sonson.
Hebbe, Signe Amanda Georgina, dotter af nedanstående författarinna, Wendela H., föddes 1839 på Näsbyholm i Östra Härad af Jönköpings län. Signe gjorde sina första konststudier i Berlins konservatorium, sedan antogs hon såsom elev vid konservatorium i Paris, der hon fulländade sin sångbildning under professor Masset och sina slutliga studier under prof. Levasseur, samt fick der pris så väl för scenisk talang, som för sång. Blef sedan anställd såsom första sångerska vid hertigliga theatern i Manheim. Hon har äfven uppträdt i Köpenhamn, Berlin, Frankfurt am M., Leipzig, Christiania, m. fl. utländska städer, och tillvunnit sig sympathier och loford såsom en sångerska af utomordentligt god skola och med icke vanlig förmåga. Åren 1864--65 har hon uppträdt på Kongl. theatern i Stockholm med utomordentligt bifall. Den utmärkte musikkritikern och konstdomaren --u-- har yttrat sig öfver hennes uppträdande som Valentine i Hugenotterna med ovanligt loford och slutar med dessa ord: "Sådan är mamsell Hebbes uppfattning, hvars hufvuddrag vi endast i korthet sökt antyda; enskildheterna beteckna sig, många genom storhet, alla genom sanning. Man kan för öfrigt säga att den plastiska harmonien i hennes rörelser är lika ren som uttrycket i hennes sång; och hennes framställning i dess helhet väcker på en gång sympathi genom sin natur och beundran genom sin konst." Tonen i hennes
