Sida 26
Men förhållandet stannade icke vid det af husbonde och tjenarinna, utan gick derhän, att Anna hade med kyrkoherden flera barn, hvaraf åtminstone tvänne äro i historien ytterst beklagansvärdt namnkunniga, såsom varande födda till Sveriges olycka, de och deras afkomlingar.
Den ena af sönerna var Göran Pehrsson, konung Erik XIV:s rådgifvare och s. k. vän, men egentligen hans onda ande. Han hade, såsom helt ung, kommit till Gustaf I:s hof, för att lära den lille kronprinsen läsa, allt ifrån första bokstafven, och han qvarstannade sedan oaflåtligen hos samme olycklige furste, allt intill dennes afsättning från konungathronen. Hans ondska och menniskofiendtlighet äro för mycket allmänt bekanta, för att här behöfva vidare omordas. Besynnerligt var, att han flera gånger dömdes till döden, först af konung Gustaf, sedan till och med af sjelfve Erik XIV, utan att domen gick i verkställighet, förrän år 1568, då Johan III dömde honom att rådbråkas. Den gången undslapp han icke.
Hans bror, Christiern Pehrsson, Annas och Petri andre son, var anställd vid kungliga kansliet och dog 1567. Han lärer hafva varit en ytterst elak och falsk menniska, en “Tisseltasslare“, såsom historien uppgifver. Björn Pedersson Bååt yttrade sig om honom sålunda: “Er broder och ni andre löpa för kungen med allt det sqvaller, som kan förarga, och det för att göra er nödvändiga; men tänk på räkenskapsdagen.“
Göran Pehrssons son, den bekante historieskrifvaren Erik Göransson Tegel, lärer ingalunda hafva vanslägtats från fädernet. Det var om honom, som Carl IX yttrade: “Af djeflaägg blir djeflaungar“. Äfven han steg högt i graderna och lyckades vinna de kungligas gunst, så att han blef rikshistoriograf. Dock blef han ofta dömd för grofva förbrytelser och ansågs hafva verkat lika mycket ondt och begått lika fula streck, som någonsin hans fader. Den grymme drabanten Peder Williamsson, som vid Sturemorden i Upsala så ohyggligt nitiskt gick den sinnesrubbade Erik tillhanda, var en systerson till Göran Pehrsson.
Och för att nu återkomma till Anna, stammodern för denna afskyvärda slägt, så visar häfden nogsamt huru hon var af folket allmänt afskydd. Man kallade henne en trollpacka och påstod, att mycket af det onda hennes son Göran utöfvade härledde sig från hennes ingifvelser. Konung Johan, äfvenledes öfvertygad härom, dömde henne att rådbråkas på samma gång som sonen; men då hon skulle föras till afrättsplatsen kastade hon sig af hästen och afbröt nacken. En påle blef då slagen genom ryggen på henne och sedan blef den döda kroppen nedgräfd i ett kärr mellan Stockholm och Järfva.
Anna från Wermdön. Under detta namn vilja vi här meddela en liten underrättelse om en stackars qvinna från den tid, då bildningen och vetenskapen i vårt fädernesland ännu ej hunnit besegra och utrota den olyckliga tron på hexor och trolldom. Den 12 Juni 1593 infördes af komministern Johannes Nikolai på Wermdön en på samma ö bosatt qvinna vid namn Anna till Stockholms konsistorium. Hon sades “vara en trollqvinna och läsa öfver smör, yste o. s. v., skära i kalfsvansen, låta bloden drypa på bröd och ge det åt kalfven för modstulenhet. Hon tillfrågades om hon brukade läsa Pater Noster på kalfsvansen. Hon bekände att hon blott läst Mater Maria.“ Vi känna ej slutet på eller följden af denna anklagelse, men taga för afgjordt att den olyckliga qvinnan enligt den tidens sed släpades till bålet.
Apelgren, Sofia Lovisa, dotter af tobaksfabrikören i Stockholm Haqvin Apelgren, dog 1811 och hade till Maria Magdalena församlings fattighus testamenterat hela sin förmögenhet, uppgående till 1525 rdr rmt.
Appelbom, Ingrid, är minnesvärd endast derföre, att hon var föremål för en -- visserligen under andra förhållanden berömvärd, men vid det tillfälle vi här gå att omnämna högst malplacerad ömhet och skonsamhet å hennes mans sida. -- Hon var nemligen gift med öfversten och vice landshöfdingen Hieronymus Lindeberg till Lindesberg och Bergsäter, som år 1677, då danskarne belägrade Landskrona slott, der Lindeberg var kommendant, uppgaf det till fienden, utan att lossa ett enda skott. Häktad och tilltalad härför anförde Lindeberg såsom skäl för sin brist på tapperhet och fosterlandskänsla, att hans fru legat sjuk och ej tålt höra några skott.
