Sida 42
Bergs, Johanna Juliana, en fattig och redan till temligt hög ålder kommen mamsell, fick efter sin bror, kommersrådet Bergs, hvilken lefde ogift, och hvars enda lagliga arfving hon var, ärfva en betydlig förmögenhet, hvaraf hon ymnigt njöt under sina återstående lefnadsår, hvilka dock ej blefvo så särdeles många. Hon egde ett hus på Stora Nygatan i Stockholm, samt en vacker landtegendom, Rådan, helt nära hufvudstaden. På båda dessa ställen residerade hon som en drottning. Hon höll ekipage, kusk, betjent, sällskapsdam, husförestånderska, samt kamrerare för sina affärer och läkare för sin helsa, hvilka båda herrar dagligen hade fritt kuvert vid hennes bord.
Vid hennes död 1816, då testamentet öppnades, befanns, att hon, förutom några gåfvor till gamla tjenare, trogna vänner etc., donerat till Storkyrkoförsamlingens Fri- och Fattigskola 15,000 rdr, till Spånga församling (der hennes landtegendom Rådan låg) 12,000 rdr, till Strandbergska Inrättningen i Stockholm 4500, till Murbeckska Inrättningen 6000 och till Stockholms Borgerskaps Enkehus 35,000, allt riksmynt. Donationerna uppgingo, sammanräknade, till 72,500 riksdaler.
Bergsten, Ulrika Margaretha. Enligt Inrikes Tidningar för åren 1761 och 1762 var Ulrika Margaretha Bergsten dotter af guldsmeden Georg Bergsten på Klenhult vid Lilla Bjurum i Skaraborgs län. Hon var född 1754 och visade redan som barn ovanliga anlag för musik. Redan 1761, vid 7 års ålder, spelade hon på sin lilla violin, som hon för fingrarnes vekhets skull nödgades stämma med munnen, öfver fyrtio olika menuetter, polskor, kontradansar och marscher så färdigt, att musikkännare, som afhörde henne, icke kunde upptäcka några fel hvarken i takt eller toner. Till mångas förundran spelade hon ännu samma år ensamt med högra handen några psalmer på orgelverket i Skara domkyrka, oaktadt hon aldrig förr sett något dylikt. Hennes sednare öden känna vi icke.
Bese, Gunilla, dotter af riksrådet Johan Stensson Bese, var gift med riksrådet och höfvitsmannen Erik Thuresson Bjelke. Hon var en af de fruar som voro närvarande den 12 Maj 1490 på Lindholmen vid Gustaf Wasas födelse och intygade, att han hade öfver hjessan en så kallad segerhufva och på bröstet ett rödt kors, och ansågs detta såsom ett förebud till hans kommande segrar och stora ära.
Då hennes son Thure Eriksson Bjelke, som var invecklad i Westgötha-upproret mot konung Gustaf I, skulle med de öfrige herrarne halshuggas, gjorde fru Gunilla knäfall för konungen och begärde nåd för sin son. Han fick då lösa sitt lif med dryga penningeböter.
Beth skall ha varit en af de namnkunniga hjeltinnor, hvilka jemte Blenda förstörde och nedergjorde den danska hären.
Bethzen, Margaretha, dotter af holländske handlanden i Stockholm Mathias B., blef 1682 gift med kammarrådet Samuel Larsson Eldh, hvilken var sonson af Erik XIV:s olycklige son, prins Gustaf, sedermera upphöjdes i adeligt stånd och blef stamfader för ännu lefvande slägten Stjerneld. Då åskan den 10 Augusti, 4:de stora bönedagen 1694, under gudstjensten nedslog uti Riddarholmskyrkan, blef fru Margaretha ett af de många olyckliga offren för den härjande åskstrålen, om hvars framfart i nyssnämnda kyrka Elias Palmsköld låtit trycka en särskild beskrifning. Märkvärdigt är att jemte Riddarholmskyrkan i Stockholm flera andra tempel i vidt skiljda delar af vårt fädernesland samma dag nedbrändes eller skadades af åskan. Bland dessa vilja vi särskildt nämna Lerbo, Tveta, Wexiö och Jäders, i hvilken sednare flera personer blefvo under gudstjensten ihjälslagna. I Stockholm var under nämnda åskväder så mörkt, att man ej kunde läsa i bok.
Betulin, C. E., testamenterade som enkefru Wirrwack 1788 till Maria Magdalena församlings fattighus i Stockholm 7333 rdr rmt, hvaraf räntan skall användas till pensioner åt elfva hederliga mäns enkor eller döttrar.
Betune, Mathilde de. I början af innevarande århundrade lefde i Upsala en språklärare vid namn de Betune. Han var endast några och tjugo år gammal, då han från Frankrike emigrerade till vår nordiska universitetsstad, dit han förde med sig sin unga hustru och en årsgammal son, hvilken likväl tidigt afgick med döden. Familjen lefde ytterst indraget och sökte länge ingens umgänge. De få, som kommo i något
