Sida 137
När nu fråga blef om att meddela konungen det råd, hvarom fråga var, sade hon det vara både grymt och oförståndigt, att döda hälften af folket, nemligen de gamla, orkeslösa och sjuka. Tvärtom borde, enligt Disas mening, de mest raska och arbetsföra utlottas och sändas till ännu ouppodlade trakter, der de kunde rödja, bränna, plöja och så, för att skaffa sig födan. Derigenom bereddes mera rum åt de qvarvarande, som då också skulle få tillräcklig näring.
Kungen blef helt förtjust öfver Disas kloka råd och antog det genast. Han blef derjemte så ytterst betagen i hennes person, att han tog henne till sin drottning. Hon blef en verklig mor för sina underhafvande och hennes vishet, så väl som hennes menniskokärlek, var vida spord öfver hela landet.
D'Oettlinger, friherrinna. Denna dam var visserligen ej svenska, men som hon en kort tid ingrep i Sveriges politik och var en orsak att Napoleon redan 1804 var nära att förklara Sverige krig, så vilja vi här intaga och nämna några ord om henne.
Då konung Gustaf IV Adolf 1803--1805 i 18 månader vistades i Carlsruhe och andra tyska städer, för att på nära håll lära känna den högre politiken och vara närmare franska gränsen, samt kunna observera Frankrikes steg och träffa anstalter till den fördrifna Bourbonska familjens skyddande, omgafs han af spioner från Frankrike, bland hvilka uppträdde, och det med största framgång, en viss friherrinna d'Oettlinger. Hon var en tillbedjarinna af den då nyligen mördade hertigen af Enghien, och endast detta deltagande, som hon visade honom, var nog för att intressera Gustaf Adolf, som var högst uppbragt öfver denna Napoleons våldsbragd mot hertigen. -- Madame d'Oettlinger var emellertid högst tvetydigt känd och påstods vara af Napoleon utskickad att spionera på den svenske konungens görande och låtande. Elaka rykten rörande rätta ändamålet med madame d'Oettlingers resa till Carlsruhe, beledsagade af varningar emot henne, hade dock föregått hennes ankomst. Sålunda hade grefvinnan Caroline Lewenhaupt, då bosatt i Strassburg, skrifvit till sin vän, grefvinnan Gyldenstolpe, följande biljett: "Ni får snart se anlända till Carlsruhe en viss friherrinna d'Oettlinger, i hög grad inställsam och qvick. Hon skall förtjusa er alla; hon skall bedöma litteraturen och de sköna konsterna såsom grefvinnan Oxenstjerna; hon skall tala med er om moder och annat; hon skall genom sina behag förvrida hufvudet på edra herrar: men akten eder alla för henne! Man anser henne vara ett verktyg i den högre polisens hand. Hon är farlig."
Oaktadt dessa varningar, hvaraf hon var föregången, förstod madame d'Oettlinger snart att göra sig allmänt omtyckt i Carlsruhe. Hon var också ovanligt älskvärd, qvick och vacker. Hon lefde på stor fot, gjorde ansenliga depenser och gaf de yppersta fêter, då hon vid sin harpa sjöng och förtjuste alla. Bland andra medel hon använde, för att afleda misstankarne, var också att prunka med sina rojalistiska känslor. Isynnerhet utgjorde den aflidne hertigen af Enghien ett beständigt föremål för hennes ömmaste beundran. Hon sjöng hertigens favorit-romans på ett så förtrollande sätt, att nästan alla som hörde henne rördes deraf.... Men ej nog härmed. Hon hade äfven i något af sina rum låtit inrätta ett slags kapell, der man såg henne vid skenet af en matt strålande lampa sorgklädd knäböja vid foten af ett altare, hvarpå syntes hertigens af Enghien med sorgflor beklädda bild.
På detta sätt lyckades den sköna friherrinnan att vinna sådana insteg, att konung Gustaf Adolfs egen kabinettssekreterare, Lagerbjelke, slutade med att blifva pinkär i henne. Deras känslor närmade sig först hvarandra under qvicka och intressanta samtal. Samma förtrollning underkastades en annan af kabinettets herrar, Ehrengranat, som äfven låg betagen för den skönas fötter. Huru hon bar sig åt att förvända synen på Lagerbjelke vet man ej, alltnog, hon förstod att så väl sköta sitt värf, att hon fann utväg att helt allena komma in i hans skrifrum, der hon tog en noggrann kännedom om alla hans depescher och hemliga noter. En gång öfverraskade henne Ehrengranat under en dylik förrättning.
Emellertid fick Napoleon genom henne noga kännedom om Gustaf Adolfs stämplingar mot honom, och Napoleon hade i första häftigheten nära nog förklarat konungen krig, om ej Talleyrand lyckats att afstyra det. I sin vrede yttrade
