Sida 208
I Wien sammanträffade fröken Heijkensköld med den svenske skalden Carl August Nicander, som också var stadd på resa i utlandet, men som hade rest upp, eller lefvat upp hela sin reskassa och kommit till Österrikes hufvudstad alldeles utblottad. Han hade vändt sig till svenska ministern, som i stället att hjelpa bemötte honom på ett mycket sårande sätt. Fröken Heijkensköld hade i stället det ädelmodet att förse Nicander med tillräckliga medel till hans resas fortsättande.
Denna goda, rika och reslystna dam, som var född 1781, afled i Syrien, i staden Romla, på återfärden från Jerusalem, 1834.
Helander, Amanda, målarinna, sedan 1857 gift med landskapsmålaren, professor Edvard Bergh, målar landskap i olja. Men något, hvarför fru Bergh isynnerhet utmärker sig, är hennes ritningar, hvaraf hon skänkt flera till Artisternas och Litteratörernas Pensionskassas expositioner, under åren 1852 till 1862. -- Professorskan Bergh ansågs redan såsom flicka för en ganska skicklig artist och har, såsom gift med en af vårt lands största konstnärer, haft tillfälle att ännu mer förkofra sig.
Helena. En sägen berättar, att en fru Helena bodde på gården Stubberup å Kullaviksstranden, vid Arils fiskeläge, och att hon hade tvänne barn, Aril och Thore. Hon var enka och mycket rik. Länge afslog hon alla anbud att ingå ny äktenskapsförbindelse, af fruktan att gifva sina små barn en ond styffader; men herr David, en i landet mycket ansedd man, lyckades att öfvervinna hennes betänkligheter, och i förhoppning att han skulle blifva de små barnen en huld fader, gick hon med honom i brudstol. Men snart hände det, som ofta plär hända styffäder, att i hans sinne ovilja och misshag till barnen såsom ett ogräs började växa, och moderns kärlek till dem kunde han icke längre fördraga, utan var det slutligen hans enda tanke, huru han skulle röja dem ur vägen. Han föregaf derför, att han ville sända dem något ut i verlden, till bättre lärdom och lycka, och utrustade ett skepp, som skulle föra dem till främmande land. Men med skepparen hade han aftalat så, att kol lades i fartygets botten, och när de kommo ut på hafvet, skulle han sjelf itända kolen, men derefter fly undan i en båt. Han gjorde som honom befaldt var. När Aril kände elden och hettan omkring sig och fann sig förrådd, kastade han sig i hafvet och uppslukades snart af vågorna. Hafssvallet kastade den döda kroppen upp på en klippa vid stranden, der det säges att ett märke blifvit qvar efter en död menniskokropp, och, der hufvudet legat, uppqvällt en källa, som, oaktadt intet utlopp fanns, hade ett friskt och klart vatten samt ständigt blef full, huru mycket man än öste derutur. Denna klippa var icke långt ifrån, der barnens moder bodde, och en dag, då hon gick på stranden, fann hon der sin sons lik. Då ville hennes hjerta brista; men hon lät bygga en kyrka på det ställe, der det kära liket fanns, och hafva Arils fiskeläge och kyrkan till sonens åminnelse fått sitt namn. -- En annan berättelse är, att fruns namn varit Ingrid och sonens Arvid, enligt en gammal folkvisa.
Helena hette konung Inge I:s tredje gemål, som blef moder åt Margaretha Fridkulla, hvilken sedermera blef gift, först med konung Magnus Barfot i Norrige och sedan med konung Nils i Danmark. Helenas andra dotter, Catharina, blef gift med danske prinsen Björn Jernsida.
Helena, den heliga. Att en from och god menniska pryder och i sin mån lyckliggör den bygd, der hon lefver, är visserligen en sanning. De gamle sade: "Madur pryder hybele", det är: mannen är husets prydnad. Så berömde sig i dessa tider Westergöthland af sina många heliga och sina 11,000 kyrkor. Der, i den gamla Götenetrakten, lefde, näst före Erik den Heliges tid, en rik och ansedd odalmans enka. Om henne säges, att hon herbergerade husvilla, spisade de hungriga och klädde den nakna. Om alla helgon genom sådana gerningar utmärkte sin vandel, och dertill, såsom ofta hände, med ödmjukhet gåfvo Gudi allena ärona, förtjente de att länge lefva i hedrad åminnelse i sin bygd. Så säges Sancta Elin hafva lefvat.
Om hennes martyrdöd berättas, att hon hade en dotter, gift med en ond man, som henne och hennes folk misshandlade. Måhända var han hedning och hon kristen, hvaraf ofta i dessa tider sorg, hat och ofrid föddes mellan makar och deras slägter. Mannen blef slutligen af sitt eget
