Sida 179
efter många år blef kungamanteln färdig och öfversänd till Danmark.
Men nu förslappades ock med ens den själsspänning, som hittills uppehållit drottningens mod. Den matta handen nedsjönk, stelnad af dödsengelns tryckning, och det förgråtna ögat slöt sig för alltid under kyssen af hans kalla läppar.
Efter Gudhems kloster blef nu hela socknen kallad Gudhem och heter så än i dag.
När konung Emund Gammal bortvisat de sändemän, hvilka erkebiskop Adalbert affärdat till honom, anbefallde sig konungens jarl och svärson (styfson?) Stenkil i deras förböner och tillrådde dem att under återresan söka herberge hos drottning Guda i Gudhem. De gjorde så, och blefvo af henne mottagna "som himmelska sändebud"; hon sände dyrbara gåfvor med dem till erkebiskopen, densamme som kort förut så väldigt brukat kyrkans vapen för att drifva henne från make och thron.
Gudrun. -- Gudrun var dotter af konung Gjuke och drottning Grimhild; hon spelar en stor roll i den öfver hela norden och äfven i Germanien kända Gjukungasagan. Hon hade på ett märkvärdigt sätt blifvit både gemål åt den ryktbare hjelten Sigurd Fafnersbane och svägerska med den icke mindre ryktbara sköldmön Brynhilda (se denna art.). Det är en del af den ohyggliga Gjukungasagan vi här vilja berätta.
De båda svägerskorna Brynhilda och Gudrun gingo, såsom häfden berättar, en dag tillsammans ned till ån, för att tvätta sitt hår. Gudrun, som redan började visa spår till den elakhet, hvilken sedermera gjorde henne till de nordiska sagornas Medea, fick det infallet att säga, det hon måste gå längre ut i ån och ej stå så nära Brynhilda, emedan några vattendroppar tilläfventyrs kunde drypa ur dennas hår och i Gudruns, hvilket hon (Gudrun) ej kunde tåla, emedan hon vore vida förnämare än svägerskan.
Brynhilda svarade, att detta alls icke vore fallet, emedan äfven hon var konungadotter, liksom den andra.
Gudrun medgaf väl detta, men menade dock att deras männers olika tapperhet skiljde dem i rang. Detta var sagdt för att reta Brynhilda, som tyckte att hennes Gunnar väl vore jemngod med Sigurd, Gudruns gemål, då Gunnar vågat rida genom den trolleld, som omgaf hennes borg, för att få ega henne.
"Detta", menade Gudrun, "har min bror Gunnar aldrig gjort. Han skulle låna min gemål Sigurds gångare, Grane, men då Grane ej ville lyda någon annan än sin herre, måste Sigurd vexla gestalt med Gunnar, och det var verkligen min man, som under Gunnars skepnad red genom elden, kom in i borgen och höll bröllop med dig, utan att du anade det. Vid utgåendet ur borgen vexlade de åter gestalter och du red hem med min broder, som du aldrig velat hafva, men som du måste tillhöra, derför att du svurit, att endast den som vågade sig genom den din borg omgifvande trollelden skulle få ega dig. -- Du ser nu att min Sigurd är den tappraste kämpe, ty endast han vågade sig genom Vafurlågorna, och det för andra gången."
När Brynhilda hörde detta, upptändes hennes sinne af en häftig vrede. Först hade Sigurd trolofvat sig med henne, derefter gift sig med Gudrun och till slut falskeligen spelat henne i händerna på en annan. Detta var mer än hon kunde fördraga.
Den bedragna kärleken bytes lätt i hat, och från hat till den blodigaste hämnd var i dessa mörka tider blott ett enda litet steg. -- Så snart Brynhilda råkade sin gemål Gunnar och dennes broder Högne, sökte hon öfvertala dem att mörda Sigurd, men de ville det icke, emedan de med honom ingått fostbrödralag. De hade dock en halfbroder, vid namn Guttorm, som städse varit Sigurds fiende och afundsmän; denne lånade sig med glädje till ett verktyg för Brynhildas hämnd. Han smög sig nattetid in till Sigurd och mördade honom, tillika med hans treårige son Sigmund.
Men då Sigurd kände sig sårad, tog han sitt dråpliga svärd Gram och slungade det i dödsångsten efter Guttorm med sådan styrka och säkerhet, att han blef sin mördares baneman och sin egen hämnare.
När Brynhilda fick veta att Sigurd var död, ångrade det henne att hon på honom utkräft hämnd, helst han ju var fader till hennes äldsta barn, hennes lilla dotter Aslög, hvars tillvaro ingen kände, förutom kung Heimer, som uppfostrade henne. -- Hon grämde sig till den grad, att
