Sida 66
den äldste, Johan, friade till systern Margaretha, den yngre, Erik, till brorsdottern Elsa Elisabeth och båda förslagen gingo i verkställighet. Många påstodo att alltsammans var ett verk af gamla rikskanslerens slughet; men sådant är alldeles ogrundadt, åtminstone hvad Johans frieri angår. “Jag och din moder“, så skrifver han till sonen, “kunna ej annat än gilla fru Margarethas person och skulle henne villigt till sonhustru anamma. Dock se vi oss ogerna, i följe af sådant giftermål, beröfvade allt hopp att genom dig och henne hugnas med barnbarn. Du är vår äldste son och näst Gud vårt hopp och stöd. Du är ännu ung, knappt fem och trettio år, jag kan sålunda icke förstå, hvarföre du skall belasta dig med en gammal, ofruktsam qvinna, och dymedelst göra hvad du kanske framdeles ångrar. Får jag gifva råd, så se dig först om. Du behöfver icke frukta, det någon under tiden går dig i förväg.“ Men Johan var ifrig. Hans förra fru hade knappt i fyra månader varit död, och ännu icke hunnit begrafvas, när det nya frieriet begynte och afgjordes. Fadern, som vanligt, tog saken lugnt, fast den gått mot hans vilja.
Men år 1657 blef Margaretha Brahe andra gången enka. Någon tid derefter och redan 57 år gammal, fick hon ändå nya friare, lockade kanske af hennes stora rikedomar. Den förstkommande var en furste af Nassau, 66 år gammal, enkling och med 17 barn. Skriftligen hörde han sig före och erhöll tvetydiga, hvarken jakande eller nekande svar; han sjelf ansåg dem uppmuntrande, slutligen fullt lofvande, och skickade derföre sina sändebud till Stockholm att formligen afsluta saken. När dessa kommo fram, funno de med förvåning fru Margaretha förlofvad och färdig att träda i äktenskap med en sednare kommen och behagligare fästman, nemligen med den tjugoåttaårige landtgrefven Fredrik af Hessen-Homburg. Den förre friaren vände sig med klagomål till dåvarande enkedrottningen Hedvig Eleonora och till Pehr Brahe. Detta drog något på tiden; men som fru Margaretha icke hade någon tid att förlora, afvaktade hon ej underhandlingens slut, utan gick med den unge friaren oförtöfvadt i brudstol (1661). Den gamle blef utom sig af harm. Han ämnade formligen anklaga fru Margaretha som bedragerska och landtgrefven som hennes förförare. De skulle straffas, om icke efter svensk, så åtminstone efter tysk lag. Emellertid utgaf han en bok, kallad: Die untreue Margaretha Brahe (den otrogna Margaretha Brahe). Meningen var, att i denna tvist vinna på sin sida det allmänna tänkesättet. Följden blef, att allmänna tänkesättet gjorde åtlöje af båda de giftaslystna gråhåringarne, så väl fästmannen, som fästmön. Ett år derefter dog den gamle, men häftige friaren; sju år derefter den gamla, men ombytliga fästmön, hvarefter den unge enklingen, landtgrefven, ingick i nytt äktenskap med en tjugofyraårig hertiginna af Kurland.
Brahe, Sigrid, var en utmärkt skön och älskvärd svensk adelsjungfru. Hon var yngsta dottern af det namkunniga riksdrotset Pehr Brahe d. ä. och blef, vid 27 års ålder, d. 19 Mars 1595 gift med amiralen Johan Gyllenstjerna, men hade förut, emot sin böjelse, varit förlofvad med Erik Bjelke. Det var genom öfvertalanden och tvång hon blifvit hans trolofvade. -- Straxt efter hennes bröllop med Gyllenstjerna utkom en visa, deri förekommo dessa lustiga rader:
”Herr Johan, han ligger vid sin unga frus sida; Herr Erik får gå utanföre och qvida.”
Detta bröllop var just det i historien så mycket omtalade Onsdagsbröllopet, hvilket benämndes så, derföre, att man aldrig förr hade i Sverige sett något bröllop firas på Onsdagen. -- Det var emellertid ett hvad man med fullt skäl kan kalla improviseradt bröllop, der icke ens brud och brudgum hade på morgonen tänkt sig vara innan aftonen förenade. -- Det försiggick nemligen på Stegeborg, hos prinsessan Anna, konung Johan III:s dotter. Hon hyste djup medömkan med Gyllenstjerna och Sigrid Brahe, hvilka, oaktadt all sin ömma kärlek, ej kunde få hvarandra. Och så fattade prinsessan den förflugna idén, att med ens göra slut på deras sorg. Hon lät en dag, 1595 -- en Onsdag, då skön Sigrid vistades hos henne på Stegeborgs slott och Gyllenstjerna råkade komma dit på ett besök, hastigt och lustigt tillreda ett gästabud, befallde hela sitt hof samlas i slottskapellet, tillsade den trängtande fästmannen att äfven infinna sig der och inträdde slutligen sjelf, förande vid handen Sigrid Brahe, klädd i hvitt, prydd med brudkrans
