Sida 207
En lindring i den husliga sorgen vann hertiginnan Hedvig Sofia, då konung Carl tog sin svåger med sig i kriget. Der afbröts också det äktenskapliga missförhållandet genom hertigens död. Han stupade i slaget vid Clissow den 19 Juli 1702.
Följande året började nya giftermålsspekulationer yppa sig med förhoppningar om den unga enkans ynnest. Ibland andra anmälde sig kronprinsen af Hannover. Men Hedvig Sofia tyckes nu hafva offrat nog åt politiska inflytelser på hennes enskilda lefnadsöde. Hon vägrade, ehuru blott med tidsutdrägt. Men deremot lärer hon sednare hafva lemnat fritt lopp åt ett tycke för en svensk undersåte, kammarherren Olof Gyllenborg, den namnkunnige reduktionschefen Jakob Gyllenborgs son. Detta tycke blef ingen hemlighet. Tvärtom blef det kändt af hela hofvet, och inga bemödanden syntes vara mäktiga nog att afvända hertiginnan derifrån, eller ens förmå henne att dölja sin känsla. En mäktigare hand afbröt likväl plötsligen såväl hertiginnans lidelse som hoffolkets och enkedrottningens oro. Hertiginnan fick kopporna och blef, under febern, genom oförståndig undfallenhet, betjenad på ett sätt, som ökade faran, så att, efter få dagar, hennes pröfningsrika lefnad slutades den 11 Dec. 1708.
Det är bekant huru djupt hennes död gick brodern till sinnes. Underrättelsen om hans förlust ankom få dagar efter slaget vid Pultava, och smärtan deraf öfvervägde känslan af den i kriget lidna olyckan -- till den grad, att hjeltekonungen grät och yttrade, att "en förlorad armé kunde ersättas; men hertiginnan var oersättlig!"
Hennes efterlemnade ende son, Carl Fredrik, var vid moderns frånfälle endast åtta år gammal. Hans lefnad blef, i afseende på det politiska, ett slags fortsättning af moderns förhållande. Han motsåg, med förhoppningar, arfsrätten till svenska kronan, förhoppningar, hvilka, likasom i samma afseende moderns, icke blefvo uppfyllda. Han hade icke ärft sin moders egenskaper, hvarken de yttre eller inre, således hvarken behag, snille eller mod.
Riksrådet Tessin berättar, att prinsessan Hedvig Sofia skulle haft båda händerna af naturen missbildade, i så måtto, att hon hade på hvardera handen tvänne tummar, alltifrån första leden till och med nageln. Hon hade dock från första barndomen vant sig vid att, så mycket möjligt var, dölja denna brist, eller rättare detta öfverflöd, derigenom att hon mycket behändigt, vigt och fort handterade allting med sina eljest vackra, hvita och fina händer. -- "Få menniskor", tillägger Tessin, "kunde således märka denna naturens öfverflödighet; men att hon var en täck, angenäm och dygdig furstinna är allmänt bekant."
Hegardt, Christina, var gift med grosshandlaren Anders Knape, hvilken hade börjat sin bana såsom sjöman, men dog som kapitalist d. 26 Okt. 1786. -- Dessa makar, som voro barnlösa, gjorde mycket godt och reste sig slutligen en evinnerlig minnesstod i alla godas och rättänkandes hjertan genom att -- med sann menniskokärlek och oegennytta -- grundlägga ett barnhus vid Gustafsbergs badinrättning nära Uddevalla. Testamentet är af den 10 April 1772. Grosshandlaren Knape och hans fru Christina Hegardt skänkte dermedelst hela sin förmögenhet till stiftande af ofvannämnda välgörenhetsanstalt. Tjugofem barnhusbarn försörjas beständigt på stället och uppfostras der. Vid afflyttningen från barnhuset får hvarje barn nya kläder, en bibel och 12 rdr 50 öre i penningar. Dessutom meddelar stiftelsen årligen åt 95 utom densamma vistande barn 25 rdr hvardera.
Heijkensköld, Margaretha Charlotta, dotter af bergsrådet Detlof H., var ett fruntimmer som på sin tid väckte mycket uppseende genom sina långa och vidsträckta utländska resor. Hon var en mycket rik fröken och då hon kom något till åren och var fullkomligt oberoende, företog hon sig det, som var mest förenligt med hennes smak och önskningar, nemligen att resa och lära känna främmande länder, folk och seder. Det var en bland denna rika dams egenheter, att hon kunde ömsom, alltefter som omständigheterna det påkallade, vara enkel eller storartad. Rätt som hon i kejsarestäderna Paris och Wien hade uppträdt med rangens och rikedomens glans, som för henne öppnade de förnämsta sällskapskretsar, kunde hon i Italien sjelf helt anspråkslöst i en jernkamin laga sin lilla middag.
