Sida 260
henne på besök. -- De fingo dock icke genast gå upp till Hörningsholms slott, utan måste bo i bagarstugan, fastän den arma fru Malin var helt nära sin nedkomst. Djupt sorgklädd, och krypande på båda knäna, alltifrån dörren och ända fram i rummet, fick hon ändtligen nalkas, för att undfå moderns förlåtelse.
Bland de öfriga stora olyckor, som vid denna tid träffade det beklagansvärda Sturehuset, kunna vi äfven nämna att tvänne af fru Märthas mågar blefvo halshuggna, men detta inträffade dock först efter hennes egen död.
Lenæus, Barbro, dotter af erkebiskopen Johannes L., blef jemte sina öfriga syskon adlad till Clo. Hon hade på ena kindbenet ett födelsemärke, som liknade en liten råtta. Hennes systrar hade redan blifvit försörjda med hederliga giften, men det grämde den hederlige fadern, att Barbro i följd af detta naturfel "skulle uppoffra sin jungfrudom åt döden". Detta blef likväl ej händelsen, ty en ung student vid namn Figrelius lät icke afskräcka sig af detta födelsemärke, utan friade och erhöll så väl Barbros som erkebiskopens samtycke. Hans lyckliga förbindelse beredde hans lycka, ty på svärfaderns rekommendation utnämndes han först till professor i historien vid Upsala Akademi, sedan till sekreterare i kansliet, samt blef slutligen Carl XI:s lärare, riksråd och baroniserad under namnet Gripenhjelm; men föll slutligen i onåd hos konungen, som han så illa uppfostrat, att denne vid tillträdet till regeringen med möda kunde läsa skrifvet. -- Barbro blef gift 1651 och dog före 1673. Med sin man hade hon tre söner, af hvilka Nils blef landshöfding, Johan lagman och Carl generaldirektör för landtmäteriet.
Lenngren, Anna Maria. Hon var född den 18 Juni 1754 i Upsala, der hennes fader, Magnus Brynolfsson Malmstedt, var professor, och under hvars handledning hennes uppfostran besörjdes. Den blef icke lärd, efter den tidens mening, men vår tid skulle kalla den så, ty hon lärde latin och detta klassiska språk grundligt. Denna kunskap gaf henne väl icke snille och talang, ty man läser sig ej dertill; men den gaf dessa deras rigtning; den bidrog att skänka hennes skapelser denna fulländning i formen, som de ega i högre grad än någon annan svensk författares, och hvari de af ingen kunna öfverträffas. Detta språk är för skalden, hvad anatomien är för den bildande konstnären: hon upplåter väl icke för honom konstens helgedom, men hon är den förberedande kunskap, utan hvilken han der ej skall taga annat än vacklande och osäkra steg.
Det första kända arbete, som man eger af henne, var "Thékonseljen", ett slags moralsatir, hvars innehåll tillräckligt antydes af titeln. Hon var, då hon författade det, endast 18 år. Man kan således deri hvarken vänta någon fullkomlighet i tanken eller i utförandet; men stycket gaf likväl redan ett begrepp om hvad dess författarinna en dag skulle blifva. De som kände henne i sin ungdom, väntade likväl icke hvarken af författarinnan eller qvinnan hvad hon sedermera visade, detta rena, idealiska, från all flärd och ostentation aflägsna, detta gedigna, redbara värde, som tyckes, så vidt det här på jorden är möjligt, uppfylla all rättfärdighet, vara i sitt slag mönstret för både qvinlig och litterär fullkomlighet, för hvilket tadlet förstummas och sjelfva önskningen ingenting har att tillägga. Hon röjde i ungdomen väl icke något koketteri, ty för en så ren natur som hennes måste koketteriet alltid blifva en konst, som hon hvarken kan eller vill lära, men någonting studeradt, någonting manieradt, som ej får tillskrifvas begäret att väcka uppmärksamhet, men bristande bekantskap med verlden och sig sjelf, kanske en följd af hennes lärda uppfostran, som hos den unga flickan väckte den föreställningen, att ett klassiskt bildadt fruntimmer borde uttrycka och skicka sig något annorlunda än andra. En mera stadgad ålder, hos henne gående hand i hand med en öfvad observationsförmåga, både på sig sjelf och sina omgifningar, förmådde henne snart aflägga detta manér i sättet att vara, och hon blef lika upphöjdt enkel i sitt sätt som i sina skrifter.
Dessa sistnämnda hade emellertid länge ingenting ovanligt, ingenting som höjde dem särdeles öfver mängden af hvad som på hennes tid skrefs. Svenska theatern var då nyss organiserad; den nya skapelsen gaf en ny rigtning åt det svenska snillet, och nästan alla litteratörer, af högre eller lägre rang, ville försöka sig derpå.
