Sida 67
och tätt beslöjad. Snart stodo de älskande bredvid hvarandra inför altaret, der presten under öfliga vigselceremonier välsignade deras hjertans förbund, innan ännu de i kyrkan närvarande hunnit taga ihop lapparne, eller blinka med ögonen, dem de höllo uppspärrade af lutter förvåning. Sedan spisades middag och prinsessan var dervid sjelfva glädjen och älskvärdheten.
Annat blef det dock efteråt. Erik Bjelke gjorde larm, klagade hos Sigrids slägt och aldramest hos hertig Carl, som alltid var sin brorsdotter gramse och nu mer än någonsin harmades på henne, för hennes egenmäktiga handling. Saken kom inför den samma år i Söderköping samlade riksdagen, der Gyllenstjerna och hans fru dömdes att under ett helt års tid hållas arresterade på deras gård; ett straff, som de säkert med glädje underkastade sig, enär de dock fingo vara tillsammans. -- De skulle derjemte bota till de fattiga tusen rdr samt -- en lika stor summa till Bjelke, som hon öfvergifvit, hvarmed föräringarne, som han under frieriet gifvit henne, skulle vara godtgjorda. Prinsessan Anna, som tillställde bröllopet, skickade brudgåfvorna till grefve Sparres fru, Ebba Brahe, brudens syster, att de skulle tillställas hennes förra friare, men de blefvo ej mottagna. -- Sigrid Brahe hade trenne söner med sin man, Johan, Sigismund och Casimir. Johan, en lärd man och kammarherre, blef af prinsessan Anna uppfostrad i lutherska läran och fick ett betydligt testamente efter henne. Han dog 1658 och är begrafven i Wingåkers kyrka. Sigismund blef starost på Stum och kastellan i Danzig. Var katholik. Casimir, kammarherre hos konung Gustaf II Adolf 1626, dog ogift 1640 och är begrafven i Wadstena stora klosterkyrka. Han stod i särdeles nåd hos prinsessan Anna, som förmanade honom att ej öfvergifva lutherska läran. -- Sigrid Brahe dog år 1613.
Brahe, Sofia, yngsta systern till astronomen Tycho Brahe, född 1556, blef först gift med Ove Thott till Eriksholm i Skåne och sedan med guldmakaren Erik Lange. Hon hör egentligen till den grenen af Brahe-slägten, som är bosatt i Danmark, men bör likväl här ej förbigås, emedan hon efterlemnat en Slägtebok, som finnes på Lunds bibliothek, en foliant på 602 pagina, hvilken innehåller 60 genealogier, deribland sådana som ej äro utan vigt i Sveriges historia, såsom Axelsönernas, Brahernas, Flemingarnas, konung Gustaf I:s, Gyllenstjernornas, konung Carl VIII Knutssons, Lejonhufvudernas, de skånska Sparrarnas, Trollarnas m. fl. Hon var ett lärdt fruntimmer, som kunde skrifva de yppersta latinska verser, så klassiskt, att få kunna öfverträffa henne. Hon älskade äfven mycket kemi, astronomi och politik m. m. En liten öfversättning af hennes 600 verser långa latinska poem, som hon skref vid hennes sednare mans bortovaro, torde fägna våra läsarinnor:
O! du är borta, min dag har ej sol, min natt har ej stjernor, Ty du är middagens sol, morgonens glöd du mig är. Sjunke guldmakarens konst till sitt hem, de nattliga rymder! Ej en så snöhvit hand röre den koliga konst. Nalkas du, Sol i mitt lif! ditt hemlands stränder! Mot norden Blåse den önskade vind, hvälfve den skummande våg. Blommande trädgårdar re’n, der gyllne frukterna mogna, Vänta att hvälfva sitt tak öfver de älskandes gång. Skynda för öfrigt hem. Nog skön jag dig var då du reste -- Kanske, när åter jag ses, finner du mindre behag.
Brahe, Ulrika Wilhelmina, dotter af en af rikets herrar, kapten-löjtnanten Magnus Fredrik Brahe, föddes 1808 på Sahlestad i Upland. I nionde delen af Bergman-Schinkels minnen berättas, att Carl Johan tänkte på att förmäla sin son Oscar inom någon högättad svensk familj. Vår historia har uppvisat mer än ett exempel af sådana förbindelser. Familjerna Bjelke, Stenbock och Lejonhufvud hafva gifvit de första Wasakonungarne gemåler, och föga fattades, att den store Gustaf Adolf hade äktat Ebba Brahe. Gustaf III:s bror hade förgäfves friat till fröken Fersen. Braheska slägten, nu den mest ansedda i Sverige, hade från början varit föremål för Carl Johans synnerliga uppmärksamhet. Han hyste eller låtsade hysa en tid den tanken, att förmäla sin son inom denna slägt. Han ville ej anse de konstitutionella hindren för oöfvervinneliga och skulle måhända icke ogerna sett sin son förenad med Ulrika Brahe. -- Var planen allvarlig? eller var det ett smicker, för att vinna en ansedd och ärad slägt? svaret lemna vi oafgjordt; Carl Johan meddelade sig verkligen i denna syftning med Wetterstedt, som dock visligen afrådde ett dylikt förslag, erinrande, att det vore stridande mot successionsordningen, som
