Sida 227
Derefter dog Hjalmar, i armarne på sin vän, som for hem med hans sista helsning till Ingeborg samt hans svärd och armringen. Han hann dock icke längre än till Sotaskär, förrän han fann Ingeborg, på samma ställe, der hon sist hade tagit farväl af Hjalmar.
Då den unga flickan förnam dödsbudet, fattade hon med venstra handen guldringen, som den älskade burit, och med den högra svärdet, som den Hugfulle i lifstiden brukat till så stor berömmelse. Innan Orvar Odd visste ordet af hade hon satt svärdfästet mot marken och föll nu mot udden, så, att den genomborrade hennes hjerta och gaf henne en ögonblicklig död.
Denna raska handling prisades högt öfver alla nordanlanden, på denna tid, då sjelfmord, långt ifrån att anses såsom en synd, berömdes som en hjeltedygd.
Hjalmars stoft hemtades till Sotaskär och brändes der, tillika med Ingeborgs, samt lades i samma urna i samma graf.
Aldrig skola nordens invånare utan deltagande höra den rörande berättelsen om Hjalmars och Ingeborgs trogna kärlek och sorgliga slut.
Ingeborg. Med detta namn förekomma i den äldre historien flera konungars och kongl, personers gemåler och döttrar, nemligen: 1) Olof II:s gemål, dotter till en ansedd man i Norrige, och moder till den bekante Styrbjörn, som stupade på Fyrisvall. 2) Birger Jarls första gemål, dotter af konung Erik X och syster till Erik Läspe. Hon förmäldes år 1236 och afled år 1254. 3) Waldemars andra sons, Eriks, gemål, dotter till riksdrotset Knut Johnsson till Aspenäs. Inom denna slägt bibehölls sedan namnet, så att Eriks och Ingeborgs son, Waldemar, valde sig en gemål med namnet Ingeborg, dotter till riksrådet Bo Nilsson Natt och Dag. 4) Waldemars andra dotter, som år 1275 förmäldes med grefve Gerhard af Holstein. 5) Magnus Ladulås' dotter, år 1296 förmäld med konung Erik Menved i Danmark och död d. 15 Aug. 1319. 6) Erik Magnussons, hertigens af Södermanland och Magnus Ladulås' tredje sons, gemål, dotter af norske konungen Hakon V. Hon förmäldes 1312 och blef, genom sin gemåls olyckliga död, enka 1318, men gifte sig sedan andra gången år 1327 med Knut Porse, efter hvilken hon blef enka 1330. Hon sjelf lärer hafva aflidit omkring år 1350. Hennes svåger 7) Waldemar gifte sig, sedan han förskjutit sin första gemål, Torkel Knutssons dotter, äfven med en Ingeborg, dotter till konung Erik Prestehatare i Norrige. Äfven hon blef enka 1318 och lefde sedan oförmäld till sin död, omkring år 1360. 8) Albrekts andra dotter, hvilken dog ogift. 9) Sten Sture d. ä. gemål, dotter af Axel Åkesson till Hjuleberg, beskrifves som så nitisk i sin gudstjenst, att hon hvarje år i fastan upptändt 1555 vaxljus till minne af Kristi sår, hvilka, enligt presternas försäkran, varit så många.
Ingeborg den Fagra, dotter till Herfin Jarl, förmäldes med sjökonungen Halfdan Ulfsson.
Ingeborg, Eisten Belis dotter, med hvilken Ragnar Lodbrok förlofvade sig. (Se: Aslög.)
Ingeborg, den heliga Britas yngsta dotter, insattes i Riseberga kloster och dog der såsom nunna.
Ingeborg i Domarearfvet gaf "å sin bondes Engelbrechts vägnar till Husaby kloster ett bodeland, Karaboden kalladt, för sig och sinom arfvom, för deras föräldrom själagagn till evig tid." Detta var den sista donationen till detta kloster, som domhafvanden Ingemar Johansson tilldömde klostret 1528 i närvaro af riddaren Arvid Westgöthe och abboten i klostret.
Ingeborg, en så kallad klok qvinna, i medlet af förra århundradet, kallades vanligen Ingeborg i Mjärhult (i Wirestads socken af Kronobergs län), och blef, enligt Linné, "sökt öfver hela landet och hade större namn om sig uti medicinen än mången doktor, som läst och praktiserat i all sin dag. Hennes theori och praktik voro följande: Hon trodde att Lucifers anhang blifvit nedstörtadt från himmelen på jorden, der några fått sitt boställe i vattnet och kallas näcker, under hus med namn af tomtegubbar, i rör och under trän såsom elfvor, i skogar såsom skogsnufvor och rå. Hon trodde att hvarje menniska hade sin hamn, som följer henne såsom skuggan följer kroppen, och att denna hamn gick perpendikulärt ned i jorden, såsom menniskan går ofvan jorden, hvarvid hamnen stadigt vände sina fötter emot sin menniskas fötter, till hvilken tro hon blifvit föranledd deraf att djur, skogar och berg, som finnas bredvid en stilla och klar sjö, spegla sig i vattnet. Hon trodde, att menniskan
