Sida 435
Wase, Margaretha, dotter af riksrådet Erik Johansson W., och syster till konung Gustaf I. Hon blef (1515) först gift med riksrådet Joachim Brahe, med hvilken hon hade fem barn, men efter Brahes halshuggning i Stockholms blodbad 1520, gifte hon om sig (1525) med grefve Johan af Hoya och Brockenhusen, som föll i onåd hos konung Gustaf I, och systern måste dela den vrede som konungen visade hennes man. Grefve Johan satt på Wiborgs slott i Finland, men fruktande sin svåger, begaf han sig derifrån på tre skepp med all sin redbaraste förmögenhet, och Margaretha visste ej annat än att kosan togs till Stockholm, emedan konungen i flera bref kallat grefve Johan till sig, och sändt honom lejdebref, hvarför fru Margaretha hoppades en försoning med sin broder. Men Johan landsteg i Reval, dit konungen sände ett skepp att uppbringa honom, men han begaf sig genom många fursten-dömen till Lübeck, der han mottogs med kunglig hedersbetygelse. Han blef slutligen, 1533, landsförvist och dog året derefter på Fyen. -- Margaretha blef i sorg qvar i Reval, dit konung Gustaf skref några bref till sin olyckliga syster, deri han tillsade henne all broderlig kärlek och beskydd, derest hon ville vända åter till Sverige och sina arfgods; men af fruktan det hennes oskyldiga barn, som hon hade med sig, skulle få uppbära det hat, deras fader hos konung Gustaf ådragit sig, blef hon qvar i Reval, till dess, tredje året efter deras flykt till Reval, döden, som ändar alla bekymmer, slutade hennes sorgfulla lefnad (1537). Hon begrofs i högchoret i domkyrkan i Reval. På sitt yttersta sände hon sina små barn med en trogen tjenare till deras faders broder, grefve Erik af Hoya, som dem kärleksfullt mottog och sörjde för deras kristliga uppfostran. Hennes enda lefvande son i första giftet, Peder Brahe, kallades (1534) af konungen till Sverige, och blef den ädla Braheslägtens i Sverige berömlige stamfader.
Weber, Anna Sofia, gift med sejlar-åldermannen Johan Fredrik Lieberdt, skänkte gemensamt med mannen, år 1832, 3000 rdr till Adolf Fredriks fattighus, till borgerskapets enkhus 3000 rdr och till Clara församlings fattighus 3000 rdr.
Wefverstedt, Anna Catharina, blef 1732 gift med den namnkunnige assessoren i Antiqvitets-Archivet Anders Anton von Stjerneman. Hon säges hafva egt mycken bildning och verklig lärdom, samt utgifvit i öfversättning: "Christliga och hjertrörande betraktelser öfver döden". Hon dog 1753, och hennes enda barn, dottern Andrietta Catharina, blef gift med biskop Celsius i Lund.
Weidenhayn, Johanna Carolina, född den 22 Oktober 1822, dotter af medaljören Lundgren. Gift år 1850 med notarien Weidenhayn. -- Båda systrarne, fru Weidenhayn och Lea (gift Ahlborn), växte upp i artistisk omgifning, hvaraf följden blef att barndomsintrycket sedermera utvecklat sig derhän, att af de båda flickorna danades konstnärer. Fru Ahlborn har nu i Banken samma befattning som förut hennes fader, och har hunnit en hög grad af konstnärsfulländning. Fru Weidenhayn åter har egnat sig åt träsnitts-konsten, som i närvarande tid utgör en märklig tillflykt för såväl esthetiska som didaktiska konstprodukter, sedan sjelfva methoden upphunnit en hög grad af fullkomlighet. Då koppargravyren fordrar mycken tid, och för öfrigt genom afdragningen blir mycket dyr, hvaremot det moderna träsnittet oftast kan inflyta ibland boktrycket, har denna konst blifvit en ovärderlig hjelpreda vid en mängd beskrifningar af alla slag, vare sig landskap och andra naturföremål eller mekaniska teckningar, till och med porträtter. Tidens behof hade således också sin del i hennes konstbildning, då en mängd utkommande skrifter fordra "illustrationer" för att vara publiken behagliga. Det första allvarsamma bruket af sin talang använde konstnärinnan på arbeten för sjökarteverket, der den största noggrannhet och det finaste utförande föranledde henne en rekommendation hos regeringen, så att hon, med ett anslag af statsmedel, fick företaga en konstresa till Frankrike, Tyskland och Belgien. Denna resa slutades år 1858, men under tiden hade hon haft tillfälle att besöka alla utmärktare institutioner i dessa länder och att i icke obetydlig mån utveckla så väl skickligheten som också konstnärsögat och att öfva sitt skönhetssinne. Man hemkommer ifrån en sådan erfarenhet med vida stegrade anspråk på sig sjelf, och att hon hyst och äfven motsvarat dessa högre anspråk, har tillräckligt visat sig vid de oräkneliga arbeten, hon utgifvit. Under otrolig flit (som man måste
