Sida 370
ömt älskade dotter, skulle ångerfull hafva utbrustit:
"Hade jag det tillförne visst, Deras kärlek varit så stark, Icke skulle Habor hängt i träd För hundra tusende mark."
Till lön för förräderiet mot sin herrskarinna blef den falska tärnan, på konungens befallning, lefvande begrafven.
Sådan är berättelsen om Hagbart och Signe.
Sigrid, med tillnamnet Storråda. Denna grymma qvinna, om hvilken vi, till mensklighetens heder, hoppas att berättelserna måtte vara öfverdrifna, var dotter till Skoglar Toste, den rikaste och mäktigaste odalbonde på sin tid. Han hade under sina många och lyckliga vikingatåg vunnit rykte för ovanlig tapperhet, äfvensom en nästan sagolik rikedom. Hans dyrbaraste skatt var likväl dottern Sigrid, hvars skönhet var beryktad kring hela landet.
En ung prins från Norrige, vid namn Harald, hade i Skoglars hus blifvit uppfostrad tilllika med dennes barn. Han älskade Sigrid, men vågade ej nämna derom, ung och utan rykte som han då var. Emellertid hoppades han att såsom viking snart kunna vinna ryktbarhet och anseende. Men plötsligt kom den store och vidtberömde Upsalakonungen Erik Segersäll till Tostes gård och fick se hans dotter. Sigrid var listig och förstod skicka sig så väl, att hon med sina behag förtrollade Erik, som, innan han lemnade gården, hade begärt hennes hand och med henne firat sitt bröllop.
Snart fick han dock skäl att ångra detta förhastande. Sigrid var af ett obändigt lynne, högmodig och sjelfrådig, så att hon på intet sätt ville foga sig efter sin gemåls vilja, utan råda lika med honom -- ja, snarare mer än han. -- Detta behagade icke Erik Segersäll, som försköt henne från sin närhet, men gaf henne en förläning, så stor, att hon derpå kunde hederligt lefva och -- hvad mera var -- att hennes far och närmaste fränder voro dermed belåtna. -- Hon hade dock åt denna sin första gemål födt en son, Olof, som sedermera blef konung efter sin fader.
Erik Segersäll föll emellertid, som bekant är, i slaget vid Fyrisvall, endast några månader efter skilsmessan från Sigrid. Olof var då ungefar årsgammal, men blef, oaktadt denna späda ålder, af hela folket enhälligt utropad till sin fars efterträdare på thronen, samt hyllad vid Mora stenar, såsom bruket var, ehuru han bars på armarne och derför erhöll tillnamnet Skötkonung, en benämning, den han sedan fick behålla ända till sin död.
Emellertid fick den sköna, rika och stolta Sigrid, nu enka och fri att förfoga öfver sin hand, många friare, men hon bemötte dem med en grymhet, hvarpå historien har inga liknande exempel att framvisa.
Bland andra besök hon erhöll var äfven det af hennes förre tillbedjare, Harald, som nu var konung i Grönland och derför kallades Harald Grönske. Han var förmäld med en ung prinsessa, vid namn Asta, och hade hittills funnit sig ganska lycklig i sitt äktenskap.
Knappt hade han dock återsett Sigrid, som nu var just i högsta glansen af sin qvinliga skönhet, förrän den gamla kärleken hos honom återväcktes och han började grubbla öfver att hans hand nu var bunden. Den elaka Sigrid, som väl märkte det intryck hon gjort, studerade från det ögonblicket på ingenting annat, än att till den mest ursinniga låga uppblåsa hvad som ännu var blott en gnista. Hon ej allenast bländade honom med sin oerhörda prakt i klädsel, husgeråd och undfägnad, utan hon uppbjöd dessutom alla en listig qvinnas förförelsekonster, för att rätt få honom i sina nät. Det påstås till och med att hon en afton, sedan hennes gäst gått till sängs, inkommit till honom med en gyllne bägare, full af vin, satt sig på kanten af hans bädd och druckit honom till i den eldiga, rusande drycken. -- Då han lemnade henne, för att fara hem till sitt land, skall hon hafva begåfvat honom med rika skänker.
Dyster och sluten inom sig var Harald hela den påföljande vintern och bemötte med köld sin unga gemål, Asta, som förgäfves forskade efter orsaken till denna förändring.
Knappt hade träden börjat kläda sig i grönt och böljorna börjat hoppa af fröjd öfver att finna sig befriade från isens bojor, förrän Harald Grönske åter seglade till Sigrid och nu öppet begärde henne till sin maka, i stället för Asta, som han ämnade förskjuta.
