Sida 286
Margaretha, dotter af Waldemars sonson, Waldemar Eriksson, blef gift med Christer Brodersson till Kjärr, hvilken anses såsom stamfader för Lewenhauptska ätten.
Margaretha. Waldemar Atterdags dotter ... Nordens Semiramis! ... Hon, som med en manligt kraftfull hand höll spiran öfver de tre nordiska konungarikena! ... Hon, hvars kloka hufvud både fattade och genomdref planen för Kalmareunionen! ... Hon, på en gång måhända den slugaste qvinna och den mäktigaste regentinna, som verlden någonsin har egt! ... Hvilket företag, att söka teckna hennes bild, och hur skulle man väl gå ut dermed, så vida den icke för sekler sedan vore med outplånliga drag inetsad i häfdens taflor?
Margaretha föddes 1352. Besynnerliga, alltifrån början, voro denna stora drottnings öden. Redan som barn var hon bestämd att träda i vägen för en annan furstinnas lycka och att -- ehuru ofrivilligt och omedvetet -- utestänga denna från den höjd af jordisk ära, dit hon vinkades, och störta henne i en smälek och sorg, som förorsakade hennes död. -- Händelsen var följande:
Elisabeth, prinsessa af Holstein, var högtidligen förlofvad (1362) med den 14-årige konung Håkan, son af Magnus Smek och dennes gemål Blanka eller Blanche af Namur. Den unga Elisabeth hade redan antagit titel af Sveriges och Norriges drottning -- ty öfver båda dessa riken herrskade då konung Håkan, och hon steg, i denna egenskap, ombord på ett skepp, som skulle föra henne öfver till Sverige, der förmälningen genast efter hennes ankomst skulle försiggå.
Men en storm uppstod och skeppet blef väderdrifvet till danska kusten, till redden af Köpenhamn, der kung Waldemar III Atterdag med hycklad vänlighet emottog den vackra resanden och erbjöd henne en fristad vid sitt hof tills vidare. Med en raffinerad listighet, som var honom egen, förstod han qvarhålla Elisabeth en längre tid, under åtskilliga förevändningar. Än var årstiden för mycket missgynnande, än väderleken. Den till sin brudgum längtande prinsessan visste emellertid icke ordet af, förrän i Köpenhamn, år 1363, 1 söndagen efter Påsk, en stor fest tillställdes och bröllop firades just mellan samme kung Håkan och Waldemars minderåriga dotter Margaretha, då på elfte året gammal. Den ränkfulle Waldemar hade så intrigerat med Håkan, hvilken i samråd med sin far, utan att besväras af hederskänsla eller plågas af samvetsförebråelser, helt tvärt bröt förbindelsen med sin brud, för att äkta en annan -- ett barn, hvilket han ej på många år kunde såsom maka hemföra.
Elisabeth blef så förödmjukad och så djupt bedröfvad öfver denna nedriga trolöshet, att hon ej kunde förmå sig att återvända till Holstein. I stället begaf hon sig till Wadstena kloster och lät der inskrifva sig såsom nunna. -- Hon var ej den första, ej heller den sista, af lyckan svikna furstinna, som inom dessa heliga murar gick att dölja sin harm och sina tårar.
Vidare hände, på Håkans och Margarethas bröllop, att den förres moder, drottning Blanka, plötsligen afled, förgiftad, som det påstods, af sin förmente vän kung Waldemar. -- Men det hände ock, till den kunglige mördarens rättvisa straff, att hans ende son, Christoffer, ännu barn, oförvarandes kom att dricka af samma förgiftade dryck, som var tillredd åt Blanka, och deraf afled, till faderns stora sorg, ja förtviflan. -- Blanka hade genom sina i många år fortsatta intriger och hemliga stämplingar mot sin gemåls fosterland, som äfven bordt vara hennes, hulpit Waldemar att beröfva Sverige provinserna Halland, Skåne och Blekinge; och nu -- då han med en giftbägare lönade förräderiet, skulle hans egen son oförvarandes bli ett offer. -- Förunderliga vedergällningsrätt!
Margaretha, fastän förmäld och med dubbelkrona på sitt hufvud, var dock ännu länge barn och behandlades såsom ett sådant. Fru Märtha, en dotter af den heliga Brigitta, var hennes hofmästarinna, med full rätt att näpsa och aga henne. Märtha var en sträng fru. Hon uppfostrade den unga drottningen tillsammans med sin egen dotter Ingegerd, hvilken sedermera blef Wadstena klosters första abbedissa. Och som det hörde till den tidens barbari, att man piskade barnen, i tid och otid, för att, som det hette, genom agan upprycka allt syndens ogräs ur deras hjertan, så lät fru Märtha både drottningen och sin dotter alltsom oftast smaka af samma ris. De båda förblefvo vänner intill döddagar, ehuru olika än
