Anteckningar om svenska qvinnor

Napoleon: "En liten småkonung, som jag skulle jaga ur Europa, när jag ville! Jag behöfver blott tillåta hans grannar att taga hvad de behaga." Detta yttrande gaf anledning till ett rykte om Sveriges delning, hvilket utspriddes i Rehntrakten under konungens vistande derstädes och till och med omnämndes i tidningarne.

Madame d'Oettlinger beskylldes äfven för att hafva varit orsaken till Enghiens arrestering och mord, somliga säga af svartsjuka, andra åter påstå, att hon skulle gjort det för en betydlig penningsumma, som hon erhållit af Napoleon. Somliga anse henne oskyldig i hela denna sak, men det vissa är, att hon varit flera höga herrars älskarinna. -- De la Gardie yttrar sig om henne, 10 år derefter, då han såg henne i Paris, att han då ansåg henne för en behagsjuk och pratsam käring.

Dorothea. Här ha vi åter en af de dansk-svenska drottningarna, så föga kända af svenska folket, så litet omordade af dess historieskrifvare, fastän dock flera bland dessa drottningar väl voro värda att i häfdernas tittskåp något närmare skärskådas, såsom t. ex. Margaretha och Philippa, den ena för sin klokhets, den andra för sin älskvärdhets skull.

Om Dorothea gäller egentligen intetdera, och det oaktadt kan det dock ej vara utan sitt intresse att lära känna henne. Det mest pikanta är, att hon var gemål åt tvänne konungar efter hvarandra, inom samma rike, något, hvartill man lärer få temligen svårt att framleta ett motstycke.

Dotter af markgrefven i Brandenburg Johan, som för sin tro på guldmakerikonsten -- en på den tiden så gängse vurm bland de store -- fick tillnamnet Alchymista, blef Dorothea vid endast fjorton års ålder, 1445, förmäld med konung Christopher af Bäjern, Erik XIII:s efterträdare, och enka efter honom vid sjutton år, 1448. Följande året gifte hon sig för andra gången med Christophers efterträdare Christian I.

De år Dorothea framlefde vid Christophers sida lära hafva varit långt ifrån lyckliga. Han var en lättsinnig, flyktig och till sina känslor ganska rå man, som helt och hållet förbisåg sin dygdiga gemåls värde, till och med hennes mer än vanliga skönhet, och som icke ens rördes af hennes ungdom och värnlöshet. Ty väl kan man kalla värnlös en fjortonårig qvinna, änskönt hon är drottning, som från hem och anhöriga, från allt hvad hon hittills haft dyrbart och kärt, plötsligt blifvit förflyttad till ett främmande land, för att, utan att hvarken erhålla eller kunna gifva kärlek, framsläpa sitt lif vid en ovärdig makes sida.

Lyckligare var dock Dorothea med sin andra gemål, som hon lyckades allt mer och mer intaga, så att hon ej allenast innehade ett af ingen omtvistadt rum i hans hjerta, utan äfven så småningom fick ett oinskränkt välde öfver hans vilja och handlingar. Detta välde var dock Dorothea nog oförståndig, att i längden missbruka, så att hon till och med -- och det icke så oförtäckt -- blandade sig i regeringsärenderna, något som de trenne folken alls icke tyckte om. Hade hon liknat Philippa, hade hon så vårdat sig om rikenas väl och varit, såsom denna hennes ädla föregångerska, alla olyckligas skyddsengel, så hade det nog fått passera, att hon med sin lilla fina hand stundom grep ett hårdt tag i spiran; men Dorothea tycktes ej hafva någon idé om, att en drottning kan verka i välsignelse från sin upphöjda plats, ej en enda tanke, som sträckte sig utom hennes egen familj. Sina barns mor var hon, i ordets vidsträckta mening; icke folkets. Hon skaffade sönerna hertigdömen och afsöndrade derigenom ganska vigtiga och blomstrande provinser från kronan. -- Isynnerhet hyste hon en stor svaghet för sin yngre son Fredrik, alldeles som Christina af Holstein för sin yngre son Carl Philip, Lovisa Ulrika för sin yngste son Fredrik Adolf, förutom en oändlighet af andra exempel i den vägen, som vi skulle kunna uppräkna. -- Dorothea var således ingen hvad man på ren och enkel svenska kallar bra drottning för land och rike, helst som hon hos sin för henne så svage gemål dref det ända derhän, att Holstein och Slesvig för hennes älskade son Fredriks skull skiljdes från konungariket Danmark och blefvo sjelfständiga hertigdömen. Hennes andra gemål, konung Christian I, regerade i Sverige från 1457 till 1464, då han afsattes, och 1481 blef hon åter enka.

Det gick med Dorothea såsom det tyvärr plär gå med mången, så väl i koja som palats. God och älsklig i ungdomen blef hon det på