Sida 84
Vafurlågor, och som hon trodde, att ingen mer skulle våga sig genom dem, svor hon, att tillhöra endast den, som utförde detta vågstycke. Hon visste ju, att Sigurds häst Grane var den enda häst, som kunde springa genom trollelden.
Sigurd, Gunnar och Högne följdes nu åt till Brynhildas förtrollade borg och Sigurd ville låna Gunnar sin häst, att derpå rida genom elden. Men Grane var för stolt att låta låna sig och lydde, på intet vilkor, någon annan än sin herre.
Då var intet annat råd, än att Sigurd skulle vexla gestalt med Gunnar. Ty enligt en i de nordiska sagorna mycket gängse orimlighet kunde de ryktbara hjeltarne icke allenast göra sig osynliga, när de ville, utan äfven antaga andra menniskors och äfven djurs skepnader.
Sigurd antog således Gunnars gestalt och kom, till Brynhildas stora bestörtning, in i hennes borg. Prinsessan, som gjort sig sjelf det löftet, att förblifva sin första älskare trogen, ehuru grymt han svikit henne, måste nu bryta detta löfte, emedan hon ju lofvat tillhöra den, som trängt sig genom elden. Icke anande, att det var just denne begråtne älskare, som å en annans vägnar fordrade hennes hand, förenade hon sig med den förmente Gunnar. Men om aftonen, då de gingo till hvila, lade Sigurd sitt blanka svärd mellan sig och bruden.
Om morgonen skänkte han henne en dyrbar armring af guld, kallad Andvarinauter, och fick af henne en annan ring. Men vid ringen Andvarinauter, som var förfärdigad af en ondskefull dverg, vid namn Andvari, lådde en spådom, att den, i hvars hand den än råka måtte, skulle bli olycksbringande. Detta lärer väl Sigurd icke hafva vetat.
Djupt bedröfvad öfver att nödgas tillhöra en annan, än den evigt älskade Sigurd, red Brynhilda hem med Gunnar. Sagan förmäler ingenting om hennes första sammanträffande med Sigurd, utanför borgen, der de båda svågrarne åter vexlade gestalter. -- Det säges emellertid, i urkunden, att Sigurd, ehuru han med Gudrun lefde till utseendet lycklig och hade med henne tvänne barn, sonen Sigmund och dottern Svanhild, dock aldrig utan en känsla af bitter ånger kunde se Brynhilda, som kunnat och bordt vara hans maka, men som i stället var blefven hans svägerska.
Emellertid lefde dock konung Gjukes hela familj stilla och enigt tillsammans på hans gård, tills, efter tre à fyra års förlopp, en händelse inträffade, som med ens gjorde slut på deras enighet och frid och medförde en oräknelig mängd af de rysligaste olyckor, till Gjukungaslägtens förderf.
Se vidare härom art. Gudrun.
Bröms, Catharina, dotter af archiatern Sven B., blef 1688 gift med biskopen i Westerås Carl Carlsson. Hon ville gälla för att vara en stor doktorinna och skötte gerna sjuka, samt hade många recepter efter sin fader.
Bröms, Margaretha, dotter af slottslofven i Nyköping Nils B., som blef amiral 1569. Enligt den tidens lagar fingo adliga ej gifta sig med ofrälse, vid lifsstraff eller förlust af sin förmögenhet, men Margaretha, som hade en amiral till fader, en öfverste, en amiral och en landshöfding till bröder, gifte sig dock detta oaktadt med en ofrälse, hvarföre hon också verkligen derigenom förverkade sitt gods.
Burenschöld, Anna Catharina, var en tid hofmästarinna på Stegeborg hos prinsessorna af Zweibrücken och dog 1727. Hon förärade 1723 till Ljungs kyrka en vacker predikstol.
Bureus, Catharina, dotter af kongl. bibliothekarien och antiqvarien Johannes B., blef 1629 gift med assessorn i Antiqvitetsmuseum Johan Axehjelm. Hon var född 1601 och dog 1678, 76 år gammal. Hon var ett lärdt fruntimmer, som underhöll latinsk brefvexling med fröken Wendela Skytte, Loccenius och flere.
Burghausen, Lovisa von, dotter af svenska adelsmannen, öfverstelöjtnanten Gustaf von B., var född i Narva 1704, blef derifrån, på sitt 7:de år, bortröfvad af ryssar och såld till en general, der hon öfver sin förmåga måste arbeta, hvarföre hon sökte rädda sig med flykten, men blef fasttagen och illa misshandlad, samt slutligen såld till en turkisk furste såsom slafvinna; blef derpå omdöpt till grekiska läran, hölls sedan en tid i kloster, tills hon tvingades att gifta sig med en fändrik, som tre år derefter dog. Efter åtskilliga omskiften blef hon sedermera gift i Ryssland med magister Lars Östen Sandmark, regementspastor vid Westerbottens regemente, hvilken blifvit fången vid Pultava och förd till Siberien, der
