Anteckningar om svenska qvinnor

utan svårighet, att hon snart blef hela publikens älskling.

Och förtjusningen nådde sin höjd efter det hon år 1837 om hösten återvände från en resa till Paris, der hon blifvit presenterad för och på det vänligaste sätt omhuldad af Frankrikes dåvarande största skådespelerska, m:lle Mars, samt förvärfvat sig, om möjligt, ännu mera grace i sättet att föra sig. Den förut citerade biografen yttrar, i sammanhang dermed:

"Vid återkomsten till Stockholm visade hon sig icke hafva studerat förgäfves. Finhet och skiftning i spelet, säkerhet i hållning, det ledigaste behag i sättet att vara och en elegans, en friskhet och en omvexling i toilett, som icke lemnade något öfrigt att önska: så framstod hon ånyo för de svenska åskådarnes förvåning, öfverhopades med bifall och skördade lysande triumfer, isynnerhet då hon spelade sina egna roller, antingen som älskvärd och beräknande tjuserska eller som djupt känslig qvinna."

Slutligen började hon bli sjuklig och denna sjuklighet tilltog allt mer och mer. Det yppiga lif hon förde i sitt med asiatisk lyx prydda hem, der hon vid sitt gästfria bord såg en större mängd af de mest framstående män i staten, bidrog visserligen icke till sjukdomens hejdande, utan påskyndade den snarare. Hon nödgades då, i hopp om helsans återvinnande, företaga en resa till söderns varma luftstreck, en lång resa -- från hvilken hon aldrig återkom. Det var 1846, som hon företog denna resa. Först begagnade hon baden i Ems, reste derifrån till Lausanne, vidare till Turin, der hon innan hösten afled.

Det uppseende, den bestörtning, den sorg, underrättelsen om hennes död väckte inom vår hufvudstad, låter lättare tänka sig än beskrifvas. Här firades mer än en sorgefest till den sköna hänsofnas minne och skalderna täflade om att stränga sina lyror väl, så att de skulle herrligt ljuda till hennes lof.

Oräkneliga voro de tårar, som fälldes öfver hennes bortgång af fattiga, som hon rikligen begåfvat, unga medellösa personer, dem hon hulpit till fortkomst och lycka, gamla, orkeslösa, dem hon besökt och omhuldat, bedröfvade, som hon tröstat, och förtviflade, hvilkas tårar hon aftorkat genom att för dem öppna nya utsigter till bergning, eller till upprättelse.

Och ändå -- ändå höjde sig, midt under denna klagan öfver en för konsten och de lidande oersättlig förlust, en mängd röster, hvilka snart förenade sig till en enda stor och allmän, en röst, som uttalade en liflig och varm lyckönskan öfver den hädangångna, som fick gå bort medan hon ännu var älskad, firad och skön, medan hennes bortgång väckte saknad; fick aflägsna sig från både scenens och lifvets skådeplats, innan hon tvangs att nedstiga från sitt konstnärsryktes solbeglänsta höjd, innan åldern och de vissnade behagen kommo publiken att från henne bortvända sina blickar, för att endast minnas hvad hon -- varit -- med ett ord: innan hon tvangs att gå tillbaka.

De stycken, hvari Emilie Högqvist med största framgång uppträdde, voro: Qväkaren och Dansösen, Shakspeare kär, Jungfrun af Orleans, Maria Stuart, Den farliga tanten, Stamfrun, Hamlet, Emilia Galotti, Trettio år af en spelares lefnad, Valérie, m. fl. -- Hennes sista uppträdande på tiljorna var i Hyresgäst och Husegare, samt Polkan, der hon, klädd i en ungersk kostym, på det mest intagande sätt dansade med den sedermera också alltför tidigt bortgångne dansören och aktören Pettersson.

Hennes repertoire upptager 125 roller. Samtiden var ense om hennes storhet såsom skådespelerska. Vi kunna tillägga att i Konstnärsgillet i Stockholm firades d. 23 Mars 1847 en minnesfest öfver Tegnér, Wickenberg och Emilie Högqvist.

Höijer, Anna Orena. Väl var denna qvinna, från början, icke svensk, utan norsk, men hon flyttade -- eller flydde -- till Sverige undan religionsförföljelser, för hvilka hon utsatt sig derigenom att hon blef vederdöpare och sjelf hånade lutheranismen. Hon var känd såsom författarinna, d. v. s. poet, och, såsom man af det föregående finner, sekterisk och svärmande. -- Bland andra hennes åsigter var den från Indien lånade afskyn för att döda något lefvande. Man känner icke hennes dödsår, men väl att hon lefde 1648.

Höjer, Elisabeth Rosina, dotter af en tysk skollärare Johan H., föddes d. 7 April 1687 och