Sida 267
termin höll denna unga flicka från skolans kateder ett tal öfver konung Gustaf III:s återkomst från sina utländska resor samt öfver Gustaf IV Adolfs födelse, i närvaro af skolungdomen och flere ståndspersoner.
Lillje, Anna Bengtsdotter, hade den sorgen att se sin man, riksrådet Erik Bengtsson Ryning, halshuggas i Stockholms blodbad den 8 November 1520, och på samma gång sin fader, riksrådet Bengt Gregursson L., samt sin farbror, Mathias Gregursson L., biskop i Strengnäs, fastän han och riksråden samtyckt till konung Christians utväljande till konung. Anna Lillje uppräknas 1526 bland enkor i Upland, men blef 1528 andra gången gift med slottslofven på Kalmar slott Gudmund Pedersson Skrifvare (Slatte), som vann henne vid torneringen, då Gustaf I kröntes.
Lillje, Hedvig Catharina, dotter af öfverstelöjtnanten, grefve Axel Johan L., föddes 1695 och blef 1709, vid 14 års ålder, gift med öfverste-marskalken Magnus Julius De la Gardie, som dog 1741. -- Under stridigheterna på 1730-talet, mellan Hatt- och Mösspartierna, såg man att äfven fruntimmer i sällskapskretsarne med ifver blandade sig deri. Den ifrigaste bland dem å Hattpartiets sida var grefvinnan De la Gardie. Mannen var en person af medelmåttiga egenskaper, hans grefvinna deremot i hög grad angenäm och behaglig, oaktadt öfver 40 år; derjemte qvick, liflig, häftig och lidelsefull. Enligt en smygskrift, säger Fryxell, hade hon åtskilliga förbindelser med en ung Sture. Andra uppgifva, att hon var förälskad i franska ministern Casteja och derför hans parti af själ och hjerta tillgifven. Efter Höpkens död, 1741, skall det hafva varit hon som förnämligast ledt Carl Gyllenborg och hela hans parti. Efter mannens död bosatte hon sig i Paris, der hon bortslösade en god del af sin förmögenhet, öfvergick till katholska läran och dog 1745. -- Dottern Brita Sofia följde modern till Paris, blef katholik, gick i kloster samma år modern dog, och afled först 1797, 84 år gammal.
Lilljebrunn, Beata, född i slutet af 1650-talet, var dotter af kaptenen vid Tawastehus regemente Anders L. Hon hade med löjtnanten Erik Johan Armfelt trenne söner, men denne kunde icke förmås att fullborda äktenskapet, oaktadt han med vakt fördes till kyrkan för att vigas. Armfelt fick sedan afsked, 1686, för förseelse mot duellsplakatet, och uppgifves hafva drunknat. Sönerna blefvo emellertid förklarade för äkta, och var sonen Erik Johan en tapper krigsman, som blef tvänne gånger fången i Ryssland; sista gången satt han der i 14 månader, sluten i kedjor till händer och fötter samt med jernhalsband fästad vid muren, hvarefter han fördes till Moskwa och derifrån till Kaluga.
Lilljehöök, Ebba von, dotter af den orolige Måns Bryntesson L., som sträfvade att bli konung i Sverige, men för detta vågspel blef halshuggen 1529. Hon föddes nämnde år och blef gift 1548 med riksrådet Sten Eriksson Lejonhufvud, som vid konung Erik XIV:s fängslande, 1568, blef sårad af en hillebard, hvaraf han sedan dog, men blef på sin dödsdag, d. 5 Okt., upphöjd till grefve, och hans enka erhöll Raseborgs slott och län till grefskap. -- Den stolta fru Ebba, vanligen kallad "grefve Ebba", måste hafva varit ett temligen oregerligt fruntimmer; särdeles hatade hon sin son, riksdrotset Mauritz Lejonhufvud. Man eger ännu qvar hennes öppna bref af d. 10 April 1604, hvaruti hon klagar öfver sin sons ovärdiga uppförande och isynnerhet öfver den smälek henne vederfarits under ett besök på Käggleholm. Sjuk -- klagar hon -- hade hon d. 7 Febr. dit ankommit, "efter hon icke visste huserum på annen stad" -- ty Gräfsnäs -- "som dock var hennes morgongåfva" -- tyckes riksdrotset redan tagit i besittning -- då fogden gaf henne tillkänna att han hade sin herres befallning att härbergera henne en natt, men ej mera -- förebrådde henne att hon "med en hop sludervask" dragit in "opå ett sådant furstligt hus", ty hon icke behöft mer än "en jomfru, thuå piger och thuå kårer". Derefter lopp han till köket och slog hennes kock "med ett knevellspjut". Grefvinnan skickade då och lät säga, att hon ville hafva köket allena, hvarpå fogden svarade, att han ätit med kejsare, konger och furster, och ville låta koka så väl för sig som henne. Derjemte förböd han, att ingen vid straff skulle låta henne få ens ett kålblad; om någon skänkte henne en fågel, så yfdes och bannades "den förluppna Skatten". Redan förut hade hon njutit prof på hans otidighet; ty då hon skrifvit
