Sida 150
lille Crispin till verlden. Detta blef henne icke så särdeles svårt: hon vann processen och frikändes från beskyllningen om bedrägeri.
Värre gick det för hennes båda anklagare. De dömdes från lif, ära och gods, men domen mildrades dock, så, att de sluppo med ärans förlust, samt fängelse och böter. Kyrkoherden Carlberg skulle plikta 2000 daler silfvermynt och insattes i fängelse, der han ej länge uthärdade, utan sjuknade, och erhöll då af ynnest och nåd tillstånd att komma ut. Men han återfick aldrig mer sin helsa, utan vistades ett helt år i Götheborg, sjuk, nästan döende; sorgen hade brutit hans både själs- och kroppskraft. Han återfick dock, genom några inflytelserika herrars bemedling, sin ära; men det kungliga brefvet derom hann ej att till Götheborg anlända förrän ett par dagar efter den olycklige prestens död, likväl före begrafningen. Hans broder, biskop Carlberg i Götheborg, som jordfästade honom, begagnade dervid dessa ord: "Af jord äst du, min ärlige broder, kommen; till jord skall du, min ärlige broder, åter varda; Jesus Christus skall dig, min ärlige broder, uppväcka på den yttersta dagen."
Sigrid Ekehjelm var tre gånger gift, första gången med hofjunkaren Christian Stjernflycht, andra gången med Flygge och tredje gången med assessorn Marcus Cronström. -- Fastän hon varit mycket rik, dog hon likväl utfattig år 1700 i Christinehamn och blef begrafven derstädes. Sonen Crispin Flygge dog 1680, 6 år gammal.
Ekeman-d'Alesson, Hedvig. Under detta namn har en mystisk person blifvit sedd i Tyskland, såsom svensk grefvinna.
Invid Saalefloden, en half mil ifrån Jena, bodde år 1812 en skogvaktare under godset Gleissberg. Han hade fått befallning från hertigen af Sachsen-Weimar, att uppmäta ett område åt en dam, som nyss ankommit till slottet. Damen var redan väntad under namn af den svenska grefvinnan. Hennes hela svit bestod af en tjenarinna och en yngling, som troddes vara hennes son. Det anordnade stället kallas ännu den "Svenska platsen". En tarflig åbyggnad uppsattes i denna enslighet. Byarne Kunitz och Golmsdorf, som ligga i närheten, lemnade matvaror för det lilla hushållets behof, hemtade af tjenarinnan, som endast med möda gjorde sig begriplig, emedan hon talade ett främmande språk. Grefvinnan lemnade aldrig sitt hem. Ynglingen sysselsatte sig med ställets förskönande. Hertig Carl August af Weimar gjorde någon gång besök i det ensliga hemmet då han var ute på jagt. Han dröjde ofta länge, och alla främmande voro då alltid utestängda.
När Napoleons stjerna bleknat och de förbundne intågat i Paris, försvann damen ifrån sitt hem; äfven sonen. Endast tjenarinnan var qvar, och berättade då att hennes matmoder rest till Wien, till kongressen. Hon hade bott på stället sedan år 1812.
Man har gissat att hon på ett eller annat sätt tillhörde den i Sverige störtade dynastien. Gustaf IV Adolf, veta vi, uppträdde också vid kongressen, ehuru han, genom kejsar Alexander fick alla sina anspråk tvärt nedtystade, till och med oaktadt man trodde England vilja intercedera för honom.
Tjenstflickan flyttade icke långt derefter till Jena, der hon fann skydd i professor Griesbachs hus, hvarest hon lärer dött 1818. Sonen berättades hafva tagit tjenst vid ett husar-regemente, men sedermera lefvat i München såsom lithograf, under namn af Ekeman. Han dog ung, och efterlemnade en enka, som sedan gifte sig med filologen Kopp.
På 1820-talet lefde i Stuttgard en enka med namnet Hedvig Ekeman-d'Alesson, lika hemlighetsfullt som på Svenska platsen vid Jena. Hon skall sagt sig hafva lemnat Sverige år 1809. Hon talade med mycken anhängighet om Wasafamiljen och bar ett smycke, som troddes hafva tillhört någon af denna familj.
Man har trott sig i Sverige hafva spår som kunde gifva en ledning för utredandet af den hemlighetsfulla damens närmare lefnadsomständigheter, men det har hittills icke lyckats att vinna någon sådan säkrare kännedom. Endast hertigen af Weimar skulle kunnat framlägga förhållandet. Men det är emellertid sannolikt att hon var svensk till börden -- om ock icke grefvinna, enär en sådan dams försvinnande från Sverige väl bordt kunna blifva mer allmänt bekant.
Ekenmark, Hedvig Christina och Lovisa Maria. Hvem har ej hört omtalas Ekenmarkska
