Sida 198
understöd åt obemedlade unga militärer. -- Denna fond bär namn af Hammarsköld-Risellsköldska stipendiifonden. -- Hon skänkte äfven sin gård i Linköping till boställe åt landskamreraren i Östergöthlands län, men ändrade det sedan till boställe åt borgmästaren i Linköping, hvarför process derom uppstod. -- Fru Wendela Risellsköld dog i Linköping 1851, 81 år gammal, och öfverlefde sina 4 stjufbarn; sjelf egde hon inga barn.
Hansadotter, Christina och Kadrin, Jöns Gudmunssons döttrar, nunnor i Wadstena kloster, hafva författat Gudelika Snillis Väckiare, och derigenom lemnat ett minne efter sig, som ännu fortlefver i litteraturhistorien.
Hansdotter. Konung Waldemar III Atterdag i Danmark förklädde sig till en sjöfarande krämare och reste, hösten 1360, öfver till Gottland, der han hela vintern gästade hos en af öns mest ansedda landtdomare, Ung Hans, som bodde söderut på ön, 10 mil från Wisby. Denne hade en fager dotter, Hansdotter, som mycket behagade konungen. Under denna vintern utforskade Waldemar gottlänningarnes styrka och de stränder han kunde finna mest passande att lägga till med en flotta, för att sköfla ön och Wisby, hvartill en förrädisk borgare, en rik guldsmed, i nämnda stad gifvit honom anledning. Emellertid hade konungen en oloflig kärlekshandel med landtdomarens fagra dotter. När Ung Hans erfor detta, bestraffade han konungen med örfilar, hvarefter denne for hem, men återkom året derpå med en flotta och sköflade Gottland samt eröfrade Wisby, då 12,000 tappra borgare stupade och största delen af deras guld och silfver bortröfvades, hvilket fyllde tre stora bryggkar. Dessutom borttog han de tvänne namnkunniga stora "Carbunkel-stenar", som voro inmurade i Mariakyrkans torn och så kostbara, att jemngoda ej funnos i verlden; de "lyste upp natten, likasom solen lyser upp dagen", och sjöfarande sågo dem på många mils afstånd ut i hafvet. All denna röfvade skatt sjönk, vid Carlsöarne, med skeppet som förde den, och mången har sedan eftersökt skeppet, men aldrig funnit det.
Sorglig är berättelsen hos landtfolket om landtdomarens unga dotter. För sin kärleks skull till Waldemar förrådde hon sitt fädernesland, följde honom till Wisby, smög sig förklädd in i staden och skaffade fienden sådana råd och underrättelser, som lände staden till förderf. Men lämpligen, d. v. s. illa, lönade Waldemar hennes tillgifvenhet; då han seglade bort med sina skepp och den röfvade skatten, lemnade han henne qvar, tvärt emot sina löften. Då föll den öfvergifna i sina förbittrade landsmäns händer och blef inmurad lefvande i det torn, som deraf kallades Jungfrutornet, der hon så sorgligt afled.
Hansdotter, Anna, född 1684, var dotter af en mycket rik handlande i Westervik, Hans Andersson, och blef gift med öfverkommissarien Anders Cederflycht. De båda makarne, som i början af sitt äktenskap förde ett ganska lyckligt och angenämt lif, bodde ömsom i Götheborg, ömsom på den unga fruns egendom Helgerum, nära Westervik. Emellertid hade fru Anna den olyckan att vara utomordentligt svartsjuk och hon plågade dermed sin man, som slutligen ledsnade, så att kallsinnighet först och oenighet sedan uppkom mellan dem. Under en resa till lands, den de båda makarne en gång tillsammans företogo, blefvo de så missnöjda med hvarandra, att frun befallte kusken stanna, hoppade ur vagnen, lät plocka alla sina saker derutur, samt förklarade att hon nu för alltid gick att skiljas från sin man, den hon aldrig mer ville återse. Mannen å sin sida förklarade att han hade alls ingenting deremot, och de öfverenskommo sålunda, på stående fot, att ingendera skulle göra anspråk på arf efter den andra. -- Mannen dog först, 1747, och enkan lemnade all hans egendom åt sonen Hans, som dock snart följde sin far i grafven, 1748. Fru Cederflycht gjorde då de fattiga till sina arfvingar. -- Hon gaf år 1748 100,000 daler kopparmynt till inrättande af ett fattighus i Westerviks stad. Samma år skänkte hon 3000 daler, samma mynt, till Westerums kyrka, i och för Cederflychtska grafvens underhållande, samt derjemte två större altarljusstakar af silfver. -- År 1750 gaf hon 12,000 daler kmt till uppbyggande af en kyrka af sten åt Hallingebergs församling, som dittills haft allenast en usel träkyrka. -- Hon var dessutom mycket god och välgörande mot fattiga och behöfvande, men efterlemnade, oaktadt alla sina gåfvor, så väl stora som små, vid sin död, 1752, en ganska betydlig förmögenhet, hvarom arfvingarne började en
