Sida 238
var i lägret, om ingenting annat, än den tjusande prinsessan Johanna Margaretha och ej sällan blottställde sig för personliga faror, endast för att få se en skymt af den älskade. Det oaktadt betedde han sig vid sitt bröllop så värdigt en hjelte och synnerligast värdigt det stora namn han bar, att då, midt under pågående vigselceremoni, den underrättelsen inlopp till slottet Arolt, att hans värste fiende, den kejserlige generalen Piccolomini, brutit upp, för att under fältherrens frånvaro angripa svenskarnes läger, han genast skyndade, hufvudstupa, från brud, prest, slägtingar och alltsammans, för att ila till härens undsättning. -- Icke förrän all fara var för den gången skingrad hemtade han sin unga brud, som i lägret mottogs med militärisk honnör, hvilken troligen blifvit högst få fruntimmer egnad, nemligen med två kanonsalfvor från en i slagtordning uppställd här. Detta sista äktenskap, så lyckligt för den förtjuste fältmarskalken, varade dock endast helt kort, ty han dog följande året, 1641. Hans unga enka, prinsessan Johanna Margaretha, gifte sig sedan med riksrådet och guvernören i Reval Henrik von Thurn, som d. 20 Aug. 1656, vid Rigas belägring, i ett utfall fick hufvudet afhugget, hvilket czaren Alexius Michaelovitz, i en låda, fodrad med rödt taft, inskickade i fästningen till hans gemål, markgrefvinnan. Tvänne dagar efter utfallet fick hon mannens lik sig tillsändt genom en ryttmästare, hvilken derför erhöll 100 dukater. Hon var född 1623 och dog utan barn 1691.
Jonsdotter, Bengta, biskop Knuts syster, gaf 1408 Frägetorp och en qvarn i Kisa socken i Östergöthland, för sin själ, till Capella Visitationis. Detta kapell var beläget i Linköping, och ännu under Rhyzelii tid funnos några gamla ruiner qvar deraf.
Jonsdotter, Brigitta, gaf 1329 en qvarn vid Thorshaga (sedan Thorshälla) till Wårfruberga kloster på Fogdön.
Jonsdotter, Inga Elisabeth. Hennes "Gudeliga syner och uppenbarelser" äro tryckta 1858 hos Törneqvist i Norrköping och 1860 hos Sundvallsson i Upsala, 4:de uppl., med porträtt.
Jonsdotter, Ingeborg, till Ryda, gaf 1368 till Kalmar nunnekloster tvänne landtegendomar, Morhestad och Skyttla, i Höreda socken, vid tillfället af hennes dotter Ramborgs invigning till nunna i nyssnämnda kloster.
Jonsdotter, Margaretha, hustru till nämndemannen och skattebonden Henrik Jakobsson i Bentzeby i Luleå socken af Westerbottens län, hade den hedern att blifva moder och farmoder åt ej mindre än fyra erkebiskopar. Hon blef enka 1654 och hade i sitt äktenskap en son, Erik, som studerade till prest och som antog namnet Benzelius, efter Bentzeby, der han var född, steg gradvis och slutade med att vara Svea rikes erkebiskop. Han var konung Carl XII:s lärare i theologi och kyrkohistoria. Märkligt är, att tre af hans söner, som alla egnade sig åt det presterliga kallet, också blefvo erkebiskopar, en efter annan. -- Stammodern Margaretha Jonsdotters tvänne andra sonsöner blefvo adlade till Benzelstjerna. En af dem var landshöfding och i den ätten har man sedan haft tvänne biskopar. -- Man må med skäl förundra sig öfver, att från detta bondepar så nära polcirkeln se så många utmärkta män härstamma, och det inom en så kort tid, och man söker förgäfves ett motstycke dertill i någon annan bondeslägt inom Sverige.
Josefina Maximiliana Eugenia, Sveriges och Norriges drottning, född i Milano den 14 Mars 1807, under den mest lysande perioden af hennes styf-farfaders, Napoleon I:s, verldsvälde. Hennes fader Eugène Beauharnois, Napoleons adopterade son, regerade då för tiden i norra Italien, under titel af vice-konung. Huru han regerade bevisas bäst af den minnespenning som slogs öfver honom med afseende på hans styrelse. Att sådana minnespenningar af smickret erbjudas långt utom sanningen är väl tillräckligt bekant, men här var förhållandet annorlunda. Napoleons makt blef bruten och Eugène lemnade sitt vice-konungadöme. Sedan han var borta, präglade ett tacksamt folk medaljer med inskrift: "Åt den som fört en vördnadsvärd styrelse". Ärfd ädelhet kan hafva öfvergått på den höga dotter, åt hvilken det var beskärdt att ur de stora politiska hvälfningarne stanna på en thron -- den enda som bekläddes af en revolutionens son, under det att alla öfriga krönta personer, som utgått ur den Napoleonska rörelsen, blifvit återförvista till det enskilda lifvet.
