Sida 181
otrohet att släppa fångarne. -- Förgäfves svor Elav vid Gud och helgon på sin oskuld. Han blef genom drottningens anstiftelse insatt i en spiktunna, bespänd med tvänne otämda fålar, och sålunda körd öfver borgens och stadens gator, tilldess spiktunnan vid Köpings klint gick sönder och herr Elav stötte sitt hufvud mot en klippa; der sprang upp en klar källa. På Kapelludden stannade hästarne; men öfver den oskyldiges graf brann ett klart ljus hvar natt. Så säges i Elavs visa:
Det kommo de sjömän seglande der fram: Så fingo de se, hvar ett klart ljus det brann.
"Visst är der mördad en sanner Guds man, Thy villje vi offra en gryta af malm."
Då blef herr Elav kallad helig, och ett kapell byggdes, som kallades Sanct Elavi Kapell, deraf ännu grundmurarne synas.
Gunhild. En sköldmö, eller sjelfrådande, oförmäld, drottning med namnet Gunhild säges hafva bott på Korsholm, i Foss socken af Bohuslän. -- Sagorna förtälja om henne någonting, som är nästan lika med sägnen om Polykrates och hans ring. -- Äfven drottning Gunhild säges hafva kastat i hafvet en guldring af högt värde, under yttrande, att lika omöjligt som det var, att hon någonsin kunde återfå denna ring, lika omöjligt var det, att hon någonsin kunde bli olycklig.
Men den syndigt öfvermodiga blef slagen med häpnad, då, dagen efter ringens bortkastande, man kom och återgaf henne klenoden, berättande att den blifvit funnen i magen på en fångad fisk. Gunhild försjönk härvid i djupa betraktelser. -- Månne väl den långarmade olyckan, som dock någon gång hinner äfven de högst uppsatte, äfven skulle kunna nå henne, den rika och mäktiga, hvilken, omgärdad af sin jordiska herrlighet, hittills ansett sig så oåtkomlig?
Snart kom en konung, vid namn Asmund, och angrep Gunhild i hennes rike, eller område, hur det skall benämnas. Såsom sköldmö försvarade hon sig tappert, men stupade dock snart för motståndarens svärd och dog först efter långvariga plågor af de sår hon erhållit.
Bönderna i Foss hämnades henne på kung Asmund, som säges hafva blifvit dräpen nära den platsen, der Foss kyrka nu står. -- Gunhilds graf vid hafsstranden har visats ända till sednare tider, då den blifvit förstörd af högbrytare eller sådana, som, letande efter gamla minnesmärken, gräfva sig djupt ner i jorden, för att göra fynd och anställa forskningar angående det förflutna. -- En guldring, som blifvit hittad i nämnde graf, påstås -- ehuru otroligt nog -- hafva blifvit åter ditlagd, emedan det spökade så förfärligt efter dess borttagande, att hela trakten oroades deraf, alltifrån mörkningen och framemot morgnarne. -- Sedan, då fyndet blifvit lagdt tillbaka, har allt åter varit stilla. -- Ingen plär dock stoppa dyrbara fynd tillbaka i jorden.
Gunhild hette konung Anund Jakobs gemål. I detta äktenskap föddes tvänne döttrar, hvaraf den ena hette Guta, som blef drottning i Danmark och gift med Sven Ulfsson. Den andra dotterns namn har historien ej bevarat, men så mycket vet man, att hon blef gift med konung Stenkil och således stammoder för Stenkilska ätten i Sverige.
Gunolfsdotter, Märtha, skänkte år 1410 ett gods vid namn Olsböle, beläget i Ljungby socken af Kalmare län, till nunneklostret i Kalmar, såsom det hette: "Till själarykt för henne sjelf och hennes aflidne make, riddar Erland Knutsson."
Gustafsdotter, Brita, en bondhustru i Höglyckan i Östergöthland, väckte omkring 1818--19 någon uppmärksamhet genom sina s. k. uppenbarelser och försäkringar om Bottnaryds källas undergörande kraft. Denna vidskepelse fördunstade likväl snart åter.
Gustafsdotter, Gertrud och Karin, samt brodern Lorentz, skänkte 1431 sitt mödernearfgods i Norunda härad till Sko nunnekloster, på det de skulle få "lott af allt det goda, som gjordes i klostret natt och dag".
Gustafsdotter, Margaretha, af någon bland de förnämligare adliga ätterna inom Sverige under fordomtimma, ehuru slägtnamnet har i historien blifvit utelemnadt, var egentligen den som grundlade Johannes Döparens Kloster i Kalmar. Hon skänkte år 1289 flera egendomar till byggnadsfond åt nämnda heliga stiftelse, och gaf ytterligare, 10 år derefter, flera gods till samma kloster och i samma ändamål. När det nu ändtligen var färdigt, ingick jungfru Margaretha sjelf 1324 i klostret, som var af Dominikanerorden, och blef dess första priorinna. -- Hennes syster
