Sida 431
alnen, och lärfter 7 à 8 öre, men småningom förädlades denna vara till finare och bättre arbete, samt flere-sölfs väfnader, mer än i det nära derintill belägna Marks härad, hvarest de till en fjerdedel i lärftet inslogo gröfre garn, eller blångarn, hvilka sorter blefvo genom landshöfdingen Mörner förbudna i afseende på försäljning. Enkefru U. fick emellertid en soldathustru i Intorps socken att väfva sexton-sölfs dräll, efter holländskt mönster, och slutligen blef drällväfnaden bekant och lönande, så att Marks härads bönder äfven begynte tillverka sådant med fördel. Markshäradsboerna blefvo sedan kända öfver hela riket för sina väfnader. Linväfnaden började härstädes år 1700, då kriget med Danmark begyntes och det var svårt att från utrikes orter få kläden och lärfter till arméns beklädnad i Skåne. Klädes-fabriker anlades då i Marks härad, och derifrån beställdes linne till arméns behof, hvarigenom allmogen derstädes blef arbetsam och idog i dessa yrken. Sedan ofvannämnda fru U. genom sin drift och verksamhet förädlat dessa väfnader, hade det manat till efterföljd, så att man i 1774 och 1775 års tidningar sett flera fruar, såsom löjtnantskan Mentzer, född Bökman, hafva presterat holländskt lärft, för hvilket hon den tiden fick 1 rdr alnen. Löjtnant Tranbergs fru, fröknarne Wackenfeldt, tvänne fruar Rutensparre, m. fl., äro i ofvannämnda tidningar med beröm omnämnda för deras skicklighet i den finare väfnadskonsten.
V.
Valerius, Amalia Aurora Adelaide, dotter af kanslirådet och en af de aderton i Svenska Akademien, skalden Johan David Valerius, blef 1858 gift med kaptenen och chefen för vestra lotsdistriktet, friherre Axel Reinhold Leuhusen. Det var egentligen friherrinnan Leuhusen som blef den sedermera namnkunniga sångerskan Christina Nilssons beskyddarinna och gaf henne dess första musikaliska bildning, samt sedan genom sitt arrangement satte den fattiga torpareflickan i pension hos den välbekante kompositören Franz Bervald i Stockholm, der den unga sångerskan med förvånande hastighet utbildade sina musikaliska anlag. Efter denna utbildning reste friherrinnan med sin skyddsling till Paris för att der låta henne studera under de förnämsta konstprofessorer, bland andra den berömde Masset och den lika celebre Wattel. -- Friherrinnan L. har också sedermera, med tvänne andra unga fruntimmer, förnyat profven af en beskyddande välvilja. Också dessa sednare äro sångerskor. Sedan friherrinnan L. först sjelf gifvit dem en längre tids undervisning, lärer hon, just innevarande år (1866), föranledt deras resa till Paris för att der fullkomna deras medfödda talanger.
Vasse, de, friherrinna, dedicerade 1786 till konung Gustaf III en öfversättning på franska af Plutarque Anglais, i 6 delar, och fick till vedermäle af konungen tvänne större medaljer i guld, af hvilka den ena var slagen till minne af revolutionen i Sverige 1772.
Vougt, Beata. I Mars 1866 läste man uti de större Stockholms-tidningarne följande uppsats: "Enkefru doktorinnan Beata Vougt, som nyligen till Hemmet för obotligt sjuka i hufvudstaden skänkt en summa af 1000 rdr, har till en pensionsfond för fruntimmer inom Westerås, tillhörande pauvres honteux, skänkt en summa af 10,000 rdr rmt."
Vult, Helena, dotter af körsnären och hofpeltineraren i Stockholm Elias V., blef först gift med inspektören öfver skeppsbyggeriet i Götheborg Johan Adlercrantz, som blef adlad 1689, och med hvilken hon hade tre barn. Efter hans död, 1693, gifte hon sig med advokat-fiskalen Lars Fincke, som lät kalla sig Stjernstedt, men 1698 blef för rättegångsmissbruk dömd till 14 dagars fängelse på barnhuset samt att återtaga sitt förra namn, Fincke, emedan Stjernstedt af Kongl. Maj:t förklarades för adelsnamn, eftersom guvernements-sekreteraren Thessleff fått det vid sitt nobiliserande. Helena Vult måste således dö oadlig, såsom hon också var född.
