Sida 455
grymme morfadern. Öfverallt, hvart hon tog sin tillflygt, fann hon skydd och deltagande; men hon vågade ej stanna länge på hvarje ställe. Slutligen for hon på Östersjön öfver till Gardarike, det nuvarande Ryssland, der hon hos den derstädes regerande konungen fann ett säkert skydd. Intagen af den unga enkans älskvärdhet och många verkligt goda egenskaper, erbjöd Radbart -- så hette han -- henne snart sin hand och hon samtyckte att dela hans thron. De fingo tillsammans en son, som kallades Randver och som med sin halfbroder Harald uppväxte i frid och endrägt.
Men när Iwar Widfamne slutligen drunknade i Finska viken och hans stora rike blef utan konung, föll folkets val enhälligt på Harald, som nu tillika med sin moder återvände till Sverige, der han för sina krigiska bedrifter snart erhöll namnet Hildetand. Han blef der konung i morfaderns ställe, ett tillbud som han desto mer kunde antaga, som hans fader, konung Radbart i Gardarike, hade dött och thronen tillfallit en hans son med ett tidigare gifte.
Öhrstedt, Maria Helena, gift med en Reinstedt, har såsom enka gifvit 8225 rdr till Jakobs och Johannis fattighus, som utföllo efter hennes död, 1846. Medlen skola användas till pensioner åt enkor och ogifta döttrar efter embets- och tjenstemän i kronans embetsverk.
Östberg, Charlotta, född Hilfeling, omnämnes af Boye bland svenska målarinnor. Hon säges hafva utöfvat målarekonsten i mer än en genre, samt äfven hafva lyckats i försöket att gravera. Äfven nämnes hon såsom den enda i Sverige, hvilken har förfärdigat mosaikarbeten, hvari hon påstås hafva vunnit en utmärkt skicklighet.
Österberg, Aurora Wilhelmina, var på vår kungliga theater en bland de älskligaste företeelser, ehuru beklagligen en af dem som hastigt försvinna, för att länge, länge -- ja, outplånligt, lefva i minnet. Ingen, som sett denna ljufva, intagande qvinnovarelse, kan väl någonsin glömma henne, och vi hålla af hjertat med den författare, som säger, att i vissa roller, särdeles i Fenella i Den Stumma från Portici, torde aldrig någon komma att öfverträffa -- vi, för vår del, skulle vilja tillägga -- upphinna henne.
Fru Strandberg var född 1826 och kom såsom mycket ung till Kongl. theaterns elevskola. Hon lärer hafva haft de mest förvånande anlag för scenen, hvilka med en lika förvånande hastighet utvecklades. Redan såsom elev spelade hon till allmänhetens högsta belåtenhet de henne anförtrodda många rollerna. Hon var förtjusande i Systersonen, i Den lilla enfalden från landet, i Frieri och förställning m. fl. -- Man visste ej hvilket man skulle mest beundra, hennes obeskrifliga täckhet, hennes medfödda gratie, hennes älskvärda naiveté, eller den talang för scenen hon så synbarligen allt mer och mer förvärfvade sig -- man skulle nästan kunnat säga mellan hvarje ny representation.
På theatern -- ja, äfven utom densamma, såg mamsell Österberg ut nästan som ett barn; men hon var dock 20 år gammal, då hon gifte sig med premieraktörn vid lyriska scenen herr Olof Strandberg. Kort derefter upptäcktes att hennes fysik var klen, till följd af ett allt mer och mer öfverhandtagande bröstlidande, hvaraf hon ock sedermera dog, d. 12 Aug. 1850, i en ålder af 23 år, 10 månader och 24 dagar, efterlemnande en späd son. -- Stockholms hela theaterbesökande publik sörjde vid den unga konstnärinnans graf; ty för väl visste man att decennier skola förflyta, innan man på vår scen får skåda någon jemförlig med Aurora Strandberg.
Österman, Wahlborg, enka efter tolagsinspektoren Pihlman, gjorde den 30 Nov. 1779 en donation af öfver 9000 riksdaler, hvaraf årliga räntan skulle bilda fyra pensioner åt behöfvande enkor i hufvudstaden. Denna donation har blifvit kallad Pihlmanska fonden. Verkställigheten af detta testamente uppdrogs åt Mariæ Magdalenæ församlings kyrkoråd. -- Inom nämnde församling bodde Wahlborg Österman till sin död den 21 April 1780. -- För att bevara minnet af denna välgörenhet, har kyrkorådet 1782 på den ena pelaren vid kyrkans norra sida låtit uppsätta ett epitaphium af marmor. -- (Af misstag har fru Pihlman blifvit upptagen under namn af Osterman, Wahlborg, [se detta ord], emedan Ferlin i sin Stockholms beskrifning så benämner henne; men Österman är hennes rätta namn.)
