Sida 63
att hon en julotta af oväder blef uppehållen och kom för sent till messan i Lurö. En Mariabild, inmurad öfver vestra kyrkdörren, har länge af folket ansetts vara fru Botilas bild.
Bovall, Johanna Maria, är en qvinna efter nutidens manér, då man funnit att vårt kön kan duga äfven till något annat, än att föra nål och tillreda mat. Mamsell Bovall undergick 1863 inför Sundhetskollegium examina i allt hvad till badare- och fältskärsyrket hörer, aflade inför Stockholms magistrat den 7 Augusti samma år den föreskrifna eden, till utöfvande af nämnda yrke, samt erhöll benägen tillåtelse att öppna rakstuga.
Boye, Betty Nathalia, yngsta dottern af tullförvaltaren i Björneborg Claes Otto B., föddes 1822 och lefver säkert ännu länge i mångas minne, fastän hon redan för flera år sedan öfverflyttat till en annan verld, der tonerna klinga renare och klarare, än här. Hvem njöt icke med hänförelse af fröken Boyes vackra, storartade altröst, då hon lät höra sig på Stockholms kungliga theater, der hon i sin triumfroll, i operan Martha, skördade ett odeladt bifall. -- Denna tid var dock alltför kort för Stockholms konstälskande publik. Fröken Boye gifte sig med kompositören herr Isidor Dannström och lemnade scenen, samt snart derpå, 1854, hela denna verlden, för att ila till sångens och allt det skönas eviga hemland.
Brahe, Anna, enka efter danske riksmarsken Sten Malteson Sehested, död 1635, har gjort sig känd för sin välgörenhet. På sitt gods Widerup stiftade hon ett ansenligt hospital, med en fond af 6500 rdr rmt samt anslog räntan af 1000 rdr åt pastorn i Gårdstånga, som derföre skulle hålla en predikan i hvarje vecka, undantagandes höst och vår. Hon berömmes äfven att hvarje julafton hafva spisat 4 till 500 fattiga personer. Hennes minne förvaras ytterligare genom de ornamenter och det skrin, som hon gifvit åt Gårdstånga sockenkyrka (i Malmöhus län), hvarest hon med sin herre hvilar eller rättare sagdt hvilade, i en af henne uppbyggd prydlig graf, och under ett vackert monument. Man kan icke utan harm påminna sig huru denna kyrkas välgörarinna ej fått sig förunnad ro uti sin egen grift. Hennes och hennes mans kistor hafva nemligen blifvit våldsamt sönderslagna och deras ben bortvräkta uti en vrå, för att gifva rum åt några herrar af Ramelska ätten, hvilken slägt, såsom nära befryndad med Anna Brahe, har henne att tacka för en del af sin förmögenhet.
Brahe, Brita, dotter af riksrådet Joachim Brahe och konung Gustaf I:s syster Margaretha Wase. Wid konung Gustafs bröllop med Catharina af Sachsen-Lauenburg förehades äfven tornerspel. Först framred på vädjobanan Birger Nilsson Grip, iklädd en ståtlig rustning och förande en grip i sin sköld; mot honom red Lars Siggesson Sparre, hvilka båda voro jemngoda i styrka och vighet, så att båda lyftades ur sadlarne. De stredo vid detta tillfälle på fullt allvar, och det just om Brita Brahes hand, och tyckes Grip hafva vunnit priset, eftersom han år 1533, söndagen efter S:t Petri dag, firade sitt bröllop med den unga jungfrun. Hon dog sedan 1554 på Vinäs och begrafdes i Söderköping.
Brahe, Ebba. Gustaf Adolf den Stores ungdomskärlek, hans första och varmaste kärlek egde, som bekant är, fröken Ebba Brahe, född 1596, dotter af riksdrotset grefve Magnus Brahe, som, tidigt enkling, hade med innerlig tacksamhet mottagit drottning Christinas, Carl IX:s gemåls, godhetsfulla anbud, att vid sitt hof upptaga den späda Ebba, uppfostra henne bland sina egna barn och vara för henne som en mor. Samvetsgrannt uppfyllde också drottningen detta löfte, utan att ana, det mycken förtret skulle för henne i en framtid uppstå af hennes godhet, att träda i moders ställe för den lilla. Ty då Gustaf Adolf, endast ett par år äldre än fröken Brahe, redan i barnaåren började utmärka henne framför alla andra och de båda, ännu innan de anade hvad kärlek var, synbarligen hade fattat en innerlig tillgifvenhet för hvarandra, märkte drottningen med förskräckelse, att hon gjort ganska illa, som i sin sons omedelbara närhet hade ställt en flicka, af naturen så rikt begåfvad, som Ebba var, och hvars skönhet med hvarje dag utvecklades, så, att den snart blef öfver hela riket omtalad.
Vi hafva med flit sagt, att det var med förskräckelse, som drottningen varsnade de unga fostersyskonens ömsesidiga kärlek, ty det ingick alldeles icke i hennes plan, att beslägta sig med något bland de svenska adelshusen. Hon ville,
