Sida 83
sammanlefnad, och som höll henne så strängt, att hon de första åren ofta sjelf måste mjölka sina kor. Detta missöde lindrades föga med presidentens död, ty de 12 barnen, som under en vårdslösad uppfostran sett faderns onda exempel, uppförde sig mot modern föga bättre, så att hon lefde en ganska orolig ålderdom. Hon dog 1777 vid en ålder af 76 år.
Brumengeber eller Brunnengräber, Agatha Lovisa, dotter af prosten And. Joh. B., föddes i Kurland d. 30 Aug. 1724, och blef gift 1750 med sitt syskonbarn, kaptenen Carl Joh. de la Myle, samt flyttade med honom öfver till Finland 1762, der hon afled på sin egendom Maanpä gård vid Åbo d. 1 Sept. 1787. Hon var ett särdeles vittert fruntimmer, hade mycken beläsenhet och skref vackra verser på tyska språket, med hvilka snillegåfvor hon förenade en liflig känsla för religion och dygd; dessa samfäldta egenskaper tillskyndade henne ock brefvexling med lärda män, isynnerhet den lärde professor Gellert i Leipzig. Hon kunde också skrifva vers på Letska språket. Med synnerlig nåd hafva de af henne författade tyska “Lofqväden“ blifvit upptagna, hvarmed hon vid högtidliga tillfällen uppvaktade konung Gustaf III, i anledning så väl af hans kröning, som den 1772 lyckligen utförda revolutionen.
Brynhilda. Denna var en ryktbar sköldmö, hänförande skön, och stark som en man; ty hon var, i egenskap af krigarinna, pröfvad och härdad i alla manliga idrotter. -- Något slags förtrollning -- de gamla urkunderna uppgifva icke hvilken -- hade förflyttat henne till ett enstaka hus, rundt omkring omgifvet af en eld, som aldrig kunde släckas och som ingen vågade genomtränga. -- Brynhilda lefde dock der icke ett vanligt lif, utan var ständigt sofvande.
Då fanns det i norden en för sin utomordentliga tapperhet och vågsamhet bekant kämpe, vid namn Sigurd, med tillnamnet Hofnersbane, eller Fafnersbane; ty han hade dödat en på en omätlig skatt hvilande drake, som ömsom kallades Hofner, ömsom Fafner. Vi vilja hålla oss vid det sednare namnet, såsom det oftast förekommande.
Sigurd Fafnersbane, således, förnam den underbara berättelsen om den sköna Brynhilda och sporde genast en utomordentlig lust att lösa henne ur förtrollningen, dervid hennes fader, kung Budle, och hennes broder, prins Atle, hittills gjort flera fåfänga försök.
Sigurd egde en häst, benämnd Grane, i sagan lika ryktbar som hans herre, ty han var, enligt uppgift, tolf fot hög och skydde hvarken eld eller svärd. På denne oförliknelige gångare kom Sigurd Fafnersbane ridande till trollelden, som kallades Vafurlågor. Grane tvekade ej att begifva sig in i elden och så väl han som ryttaren kommo lyckligt igenom.
Vid inträdet i borgen fann Sigurd den undersköna mön ensam, klädd i full rustning och försänkt i en djup sömn, såsom han hade hört berättas. Han stod en stund helt tyst och betraktade henne med tjusta blickar: ändtligen fann han på det rådet, att med sitt svärd rista upp hennes brynja.
Detta försök lyckades: -- förtrollningen var löst .... den sköna slumrerskan vaknade. Innan han for sina färde var han med henne trolofvad; men han lärer hafva dröjt hos henne en längre tid.
Nu for han till en konung Gjuke, som med sin gemål, den trollkunniga Grimhild, hade fyra barn, sönerne Gunnar och Högne, samt döttrarna Gudrun och Gudny.
Gunnar och Högne svuro Sigurd fostbrödralag och Gudrun förälskade sig i honom. Då hennes moder, drottning Grimhild, märkte detta, lagade hon till en trolldryck, en s. k. kärleksdryck, som hon gaf Sigurd att förtära. Denna dryck hade den verkan, att hjelten, drakedödaren, glömsk af sin kärlek till sköldmön Brynhilda och den ed han svurit henne, blef kär i Gudrun och helt hastigt firade sitt bröllop med henne.
Emellertid yttrade Gunnar, den äldste af Sigurds svågrar, en innerlig längtan att se och -- om möjligt -- äfven få ega den underbara sköldmön Brynhilda, som han så mycket hört omtalas. Han sporde en oöfvervinnelig lust, att begifva sig till henne, och meddelade detta åt Sigurd, som lofvade vara honom behjelplig vid det vådliga företagets utförande.
Brynhilda hade, i harmen och sorgen öfver Sigurds trolöshet, gjort det löftet, att förblifva ogift. Hennes boning var ännu omgifven af
