Sida 364
qvinnan af folket", "Två Familjemödrar", "Arbetet adlar mannen" och "Är mannens karakter hans öde?" torde vara de mest framstående.
Schyttéen, Sofia, född i Cimbritshamn 1768, var dotter af tullinspektören Knut Bergman. Hon var tvänne gånger gift; först med tullinspektören Rosqvist i Ystad och sedermera, 1809, med hofpredikanten Pehr Schyttéen. Detta sednare par lefde i ett fridfullt och lyckligt äktenskap, i Konga prestgård; mannen berömmes för lyckliga embetsgåfvor, nit, älskvärdhet och ordningssinne, och makan var honom lik i sitt husliga kall; men denna lycka stördes på det mest förskräckliga sätt inom några timmar genom en förfärlig eldsvåda, som mordbrännare anlagt natten till d. 26 April 1820, och vid hvilket tillfälle mannen innebrändes, då han försökte rädda kyrkans tillhörigheter, och hustrun blef så illa bränd, att hon tre dagar derefter afled efter otroliga smärtor. Måttet var dermed ej rågadt, ty äfven tvänne barnbarn blefvo på samma gång innebrända. -- Vid deras gemensamma begrafning hölls predikan af seminarii-prefekten i Lund, sedermera pastor primarius i Stockholm, A. Z. Pettersson, och tal af prosten Ahnfelt i Gullarp. I predikan antydes, att Schyttéen skaffat sig ovänner inom församlingarne derigenom att han, drifven af sitt embetsnit, bestraffat "eder och svordomar, otukt och oredlighet, trätor och slagsmål, dryckenskap och gudstjenstens försummande". I talet yttras: "Gud, du är en fördold Gud! Du låter verlden förlora de nyttiga -- lyckliga menniskorna, men afskrapet blifver qvar -- uslingen tigger länge sin död. Bofven och nidingen lefva och sprida omkring sig skräck och olyckor -- och den dygdiga menniskan ryckes bort -- någon gång under omständigheter, vid hvilka naturen ryser. Hvilka gåtor! Endast evigheten tyder dem. Tystne allt klander å Höga Wishetens tillåtande vilja! Vördom dess obegripliga domar och förenom oss att nedkalla hugsvalelse åt de qvarlåtne, som närmast känna den flerfaldiga, oförgätliga förlusten."
Schön, Augusta Eleonora, gift med grosshandlaren och kommendören af Wasa-orden Schwan i Stockholm, afled i början af 1866. Bland andra testamentariska dispositioner har hon skänkt 5000 rdr rmt till inrättande af en flickskola vid Karmansbo bruk i Heds socken, hvarest den hädangångna merändels under somrarne vistades. Den nya inrättningen kallas: Augusta Eleonora Schwans, född Schön, Flickskola, och kommer undervisningen redan ett halft år efter fru Schwans död att taga sin början.
Schönbeck, Sara, känd under signaturen Sylvia, är född i Lund 1829. Hon är dotter af framl. professoren och förste stadsläkaren i Götheborg C. G. Schönbeck och dess efterlefvande maka Sofia Leehe, och blef 1857 gift med löjtnanten Carl Pfeiffer. -- Denna författarinna tyckes på litteraturens väg hafva en ganska vacker framtid för sig. Hon har skrifvit de båda nätta berättelserna "Medaljongen" och "Fosterbarnet", samt åtskilligt i kalendrar och tidskrifter.
Schönström, Elisabeth Maria, dotter af öfverstelöjtnanten Albrekt S., föddes 1725 och blef 1748 gift med biskopen Lars Benzelius, samt dog 1801 i Westerås. Biskopinnan beskrifves såsom en för sin man passande maka, som alltid hade kassan om hand och medföljde på alla hans resor i stiftet, till och med på hästryggen, öfver kärr och kafvelbroar. Stark i hushållningen, begärde hon, säkert dock på skämt, en ko af en bonde, för den äran att han fick dansa med henne, och följande dag stod djuret i hennes ladugård.
Sehestedt, Anna, dotter af maltheser-riddaren Påfvel S., blef gift med den sedermera i Stockholms blodbad halshuggne Christiern Bengtsson Oxenstjerna i hans andra gifte. Med första frun hade han inga barn, men med Anna hade han 12 barn, hvilka dock alla dogo straxt efter födelsen, så att allt hopp tycktes vara förbi om Oxenstjernska ättens bibehållande. Men den blef räddad på ett sätt, hvarom berättas följande saga, hvilken Peringsköld ansåg trovärdig, emedan han hört den af fru Karin Bjelke, som åter hört den flera gånger berättas af sin moder, fru Ingeborg Oxenstjerna. Det var nemligen Hin Onde som alltid bröt halsen af Christiern Bengtssons barn, innan de hunno döpas. Men kort före fru Annas nedkomst med sitt 13:de barn fick hon i en dröm den tillsägelsen, att det skulle blifva en son, som straxt borde döpas till Gabriel; då skulle gossen ej allenast få lefva, utan ock blifva stamfader för en stor och mäktig slägt. Hon berättade drömmen för sin man, och då gossen straxt derefter föddes, blef han verkligen kallad
