Sida 199
process, hvilken blef ganska vidlyftig. -- I Westerums kyrka finns ett vackert epitafium öfver fru Anna Cederflycht, hennes dotter Christina, samt hennes döfstumma syster, jungfru Catharina Hansdotter.
Hansdotter, Elisabeth, född i Stockholm 1642 och död dersammastädes 1719, var dotter af borgmästaren i nämnde stad Hans Hansson och gift med hans efterträdare, borgmästaren Johan Funck. Det uppgifves att hon och hennes man efter döden blifvit begrafna i samma graf, i S:t Nikolai kyrka, hvilken borgmästaren Hansson i lifstiden sjelf hade bekostat och der hans stoft sedan jordades. -- Fru Elisabeth skänkte år 1703, för att hedra sin fars minne, till nyssnämnda kyrka (S:t Nikolai eller Storkyrkan) den predikstol, som der ännu finnes och som skall hafva kostat 10,000 daler; vidare, år 1710, 100 skeppund koppar samt 25,000 daler till rikets understöd. -- Funckens gränd i Stockholm lär hafva sitt namn efter henne, som derstädes egde flera hus, af hvilka ett ännu qvarstår, nära Kornhamns torg. -- Om hennes sondotter Christina Cronström, gift med landshöfdingen Gustaf Funck, berättas, att hon, sedan hon blifvit enka, i förtjusningen öfver vår förste svenske romanförfattares, Mörcks, arbete, "Adalrik och Göthilda", kallade författaren till kyrkoherde i Bro pastorat, hvartill hon egde jus patronatus.
Hastfer, Eva Jakobina. Vi kunna ej upplysa hvilken som var hennes far, ehuru hon var af adlig familj och hennes namn således borde kunna återfinnas i Anreps "Sv. Adelns Ättartaflor"; man kan misstänka att hennes namn deri blifvit uteslutet emedan hon gifte sig med den oregelbundne och oordentlige vanbördingen Bengt Lidner, emot alla hennes anhöriges råd. Men då Lidners ryktbarhet öfvergår namnet Hastfers, så är det besynnerligt att hennes namn uteslutits från riddarhusets genealogier. -- Lidner vistades 1787 och följande år i Finland, der han vid sin ankomst mottogs med stor enthusiasm för sina skaldestycken, hvaraf en del infördes i Åbo tidningar. Man berättar följande om hans första sammanträffande med fröken Eva Jakobina Hastfer: Lidner blef inbjuden till en herre, som var hans beundrare, och i detta hus vistades fröken H., hvilken också redan var mycket betagen i hans skaldestycken. Om aftonen uppmanade hon Lidner att helst välja sublima ämnen, för hvilkas behandling hans skaldegenius, enligt hennes åsigt, var rikast begåfvad; förslagsvis nämnde hon yttersta domen. Sedan alla gått till hvila och Lidner fått sitt sofrum innanför en stor sal i öfre våningen, väcktes man i den nedre af stundtals återkommande starkt buller i den öfre. Någon -- man påstår husets värd -- steg då upp och begaf sig till nämnde sal. Der satt skalden vid ett stort, uppslaget bord, tydligen i den yttersta medvetslöshet, skrifvande med ilande penna, stundom deklamerande strofer, som han skrifvit, och då solens och stjernornas fall skildrades, sparkade han i hänförelsen till klaffarne under bordet, som uppehöllo bordsskifvorna, så att dessa nedföllo med ett brak, som tycktes öfverensstämma med skaldens ansträngda känsla. Värden aflägsnade sig åter obemärkt. Följande morgon, vid frukosten, uppläste Lidner för fröken H. Yttersta domen. Samma dag anförtrodde han sin beundrarinna, att han under sin vistelse i Tyskland varit förlofvad med ett ungt fruntimmer af stånd, skönhet och förmögenhet. Då de en gång förtroligt suttit tillsammans i en trädgård, hade han tyckt sig se sin mor komma med ett fruntimmer vid handen och säga: "Här är den du skall hafva; den der får du icke." Lidner kände straxt inom sig att han ej skulle få denna första älskade. Han reste hem till Sverige och fick två år derefter underrättelse om hennes död. När han nu första gången fick se fröken Hastfer, igenkände han det fruntimmer, som modern ledt vid sin hand, och var förvissad att hon skulle blifva hans maka. -- Det må vara ovisst huruvida Lidner trodde på denna förmenta uppenbarelse, eller om han, sällan icke nogräknad om sanningen, med afsigt uppdiktat den, för att beveka den godtrogna flickan, hvilken dock ett fjerdedels sekel efter Lidners död ännu trodde derpå. -- Hennes till dyrkan gränsande enthusiasm för sångaren öfvergick snart till kärlek, och enligt en berättelse, som vi ej våga ansvara för, skall det varit hon sjelf, som uppmuntrat skalden, sedan hon förmärkt hans låga, men tillika hans tveksamhet, i följd af sin ställning i samhället. Lidner berättas då hafva uppriktigt framställt för henne både sin hopplösa
