Anteckningar om svenska qvinnor

flit någon gång, ty ofta var det icke som Christian den omilde fann trefnad i sin älskvärda makas umgänge. Han var dertill alltför mycket upptagen af Dyvika, sin älskarinna, en utomordentligt skön flicka, men af ringa härkomst, som han älskade outsägligt. -- Dyvika, som emellertid var god och mild af naturen, gjorde drottningen ingen annan förtret, än att från henne draga konungens hjerta; och det tycks vara mycket nog, det. -- Men hvad var dock det företräde Christian skänkte den mot Isabella alltid ödmjuka och underdåniga Dyvika mot de stundliga själsmarter monarkinnan hade att utstå af Dyvikas mor, den i historien så bekanta Sigbrit, denna furielika qvinna, af hvars onda råd och ingifvelser Christian hemtade tiofaldigt mera ondska och grymhet, än som af naturen voro nedlagda i hans själ. Denna usla qvinna, som hade varit månglerska i Amsterdam och krögerska i Bergen, hade för dotterns skull fått medfölja till Christians hof, och blef af honom bemött som om hon varit hans lagliga gemåls moder -- ja, vida bättre, till och med. Ty aldrig skulle en bildad qvinna, äfven af den högsta börd, kunnat öfver den vilde Christian fått detta oerhörda, oförklarliga välde, som denna råa varelse förstod att tillvälla sig. Beständigt rådförde konungen sig med henne; han såg med hennes ögon och handlade efter hennes ingifvelser, så att hon med fullt skäl kunde kallas hans första minister.

Må man dömma om hvad den högtänkta, finkänsliga drottningen skulle lida af att nödgas tåla omkring sig denna qvinna ur samhällets drägg, och som dertill öfverhopade henne med ständiga smädelser, bland annat för det hon åt sin gemål födde så många söner, med hvilkas underhåll staten betungades.

Uppeggad af den nedriga Sigbrit, som efter Dyvikas död (ty denna dog helt ung) qvarstannade vid hofvet och der vann, om möjligt, ännu större välde -- tillät konungen sig de största våldsamheter mot sin gemål, såsom att döda hennes betjening samt att beröfva henne den tillfredsställelsen att inför sin biktfar få öppna sitt hjerta och erhålla andlig tröst, något hvaraf hon, mer än någon annan, var i behof.

Hvad var dock all den förödmjukelse, den smälek, den personliga kränkning Isabella led, mot olyckan af att med äktenskapets heliga band vara fästad vid den blodtörstigaste af alla tyranner? -- Huru många gånger bestormade hon honom ej med tårar och böner, att vara mera mensklig! Förgäfves! -- Sigbrits elaka ingifvelser hade alltid mera gehör. --Isabella, den ädla, den älskliga, gjorde dock städse hvad i hennes makt stod till mildrande af de olyckligas öde; hon sände hjelp och tröst ända till fängelsernas djup; hon lät åtminstone förstå, att hon beklagade och deltog, der hon ej förmådde lindra.

Och då ett mål ändtligen sattes för den omensklige tyrannens vilda framfart och spiran rycktes ur hans hand och han störtades från sina trenne throner -- månne Isabella tog tillfället i akt, att vända sig ifrån honom, nu, då hon med ett välförtjent förakt kunnat löna hans elakhet mot henne? -- Nej! -- Då alla andra öfvergåfvo honom, stannade hon vid hans sida, en tröstens och hugsvalelsens engel i hans elände, som dock var så väl förtjent.

Danmarks ständer erbjödo henne att qvarstanna, hvarvid de utfäste sig att gifva henne ett kungligt underhåll. De ville på thronen upphöja hennes äldste son, med vilkor att Isabella skulle förestå regeringen under prinsens minderårighet.....Ingenting verkade. Hon svarade, att då hon delat sin gemåls lysande lott under hans lyckas dagar, ville hon äfven med honom dela olyckan.

Det var 1523, som Christian afsattes i Sverige, och redan 1526 afled drottning Isabella i ett kloster i Gent, dit hon, sjuk, förstörd af sorg, umbäranden och så många själsskakningar, tagit sin tillflykt. -- Förmäld vid endast fjorton års ålder och död vid tjugofem, hade hon under sitt elfvaåriga äktenskap upplefvat mera af detta lifvets vidrigheter, än som vanligen plägar falla på en dödligs lott under en lifstid af många decennier.

Så lefde, så slutade den sköna, dygdiga Isabella, Castiliens konungadotter, kejsar Carl V:s syster och nyss drottning öfver trenne konungariken.

Isabella, dotter af Johan III och hans första gemål, Catharina, föddes i föräldrarnes fängelse på Gripsholm 1564; men dog derstädes 2 år gammal