Sida 274
Mången hyste dock deltagande för den sträfsamma, högt bildade och verkligen genialiska gumman, som i sin ungdom hade sett bättre dagar och troligen drömt om en ljusare framtid. Bland hennes outtröttligaste välgörare voro doktorn och doktorinnan Hedrén i S:t Jakob i Stockholm, sedermera biskop och biskopinna i Linköping. Men då de flyttade från hufvudstaden, mistade gumman Lohm sitt bästa mathus, jemte mycket annat godt. -- Hennes födelse- och dödsår äro icke kända, blott det, att hon afled på 1830-talet, helt säkert några och åttatio år gammal.
Med hennes dotter, fröken Johanna Catharina, var det ännu vida värre, ty hon kunde ej, såsom modern, göra sig angenäm och smila sig in -- om ock endast för stunder -- i både hus och hjertan. -- Stel, stolt, obehaglig och frånstötande vandrade fröken Jeanna sin väg framåt, oförstådd af alla, tåld af ingen, knappast beklagad, ehuru hon väl var värd att beklaga. Hvarmed hon efter moderns död uppehöll sitt sorgliga lif är icke kändt; förmodligen var det väl med detsamma, hvarmed hon i yngre år sysselsatte sig, det, att åt s. k. nipperbodar förfärdiga åtskilliga fina lyxartiklar, något, hvari hon var utmärkt skicklig. -- Dock, när hon blef gammal ... bortåt sextio år ... när synen gaf vika, när hon ej längre var på modet och den sträfsamma modern var borta, hon, som dock gjorde utvägar till bröd, äfven de aldra vidunderligaste -- hvad blef det väl då? -- Ingen hade reda derpå, tills man ändtligen fick läsa uti tidningarne: "Välborna fröken Johanna Catharina Lohm afledd. 24 Febr. 1860, i en ålder af 80 år och 3 månader." Det stod ej att hon sörjdes af slägtingar och vänner -- troligen var hon den sista af slägten -- och några andra vänner känner man ej än tvänne små hundar, som hon beständigt hade i sitt knä om dagarne och som värmde henne om nätterna, synnerligast de tvänne sista, då hon måste bo i en vedbod. En dag fann man henne död på en trappa, emedan vedboden ej mera uppläts åt henne. -- I lifstiden berättade hon, att då hon, vid ungefär 12 års ålder, en dag satt vid middagsbordet hos sin morbror, generalen Carl Fr. Pechlin, som, ehuru mer än vanligt tankspridd, likväl med sin vanliga glädtighet höll konversationen i gång, den inträdande betjenten anmälde, att någon i tamburen genast ville tala vid "nådig generalen". "Man får vänta tills jag spisat", svarade generalen. Betjenten gick, men återkom snart, åtföljd af en gardesofficer med blottad värja. Då reste sig generalen, tryckte sina förstummade slägtingars händer, kysste sin 12-åriga systerdotter och följde officeren som fånge, skäligen misstänkt för delaktighet i konung Gustaf III:s mord.
Lohrman, Wendela, dotter af borgmästaren L. i Upsala, blef gift med den namnkunnige Olof Rudbeck d. ä., med hvilken hon hade 4 barn, och öfverlefde sin man efter ett 40-årigt äktenskap. Hon är märkvärdig derigenom, att hennes man på henne förrättade den bekanta operatio cæsarea, så att både hon och barnet blefvo vid lif, hvilket gjorde honom mycken heder. Detta ur modern utskurna barn blef döpt till Gustaf och dog sedan som kapten. Efter Gustaf fick modern sedermera tvänne barn.
Lovisa Charlotta, prinsessa af Mecklenburg-Schwerin. Denna furstinna var ej mera än nyss fyllda 15 år gammal, då ödet så mildt tycktes le emot henne och lofva henne att bli drottning i Sverige; men ack! huru gäckande var ej denna förhoppning! Konung Gustaf IV Adolf nalkades nu den tid, då han, enligt sin faders testamente, borde förmälas. Efter val bland flera prinsessor, bestämde han sig för Lovisa Charlotta, och sände sin favorit, friherre Munch, till hofvet i Schwerin, för att på förhand göra sig noga underrättad om prinsessans egenskaper. Då Munch kort derefter återkom samt afgaf en fördelaktig berättelse om prinsessan, stärktes konungen ytterligare i sitt beslut. Det återstod derför blott att sända någon till det lilla tyska hofvet, för att å konungens vägnar formligen anhålla om prinsessans hand, samt att, såsom en följd deraf, låta förmälningsceremonierna gå för sig. Man valde till denna beskickning dåvarande presidenten i tribunalet i Wismar, friherre Klinckowström, en af Reuterholms vänner, hvilken bodde i grannskapet af Schwerin och sedan gammalt hade förbindelser med detta hof. Reuterholm uppsatte med egen hand de hemliga instruktioner, hvarmed den utskickade försågs och hvilka gillades af konungen samt erhöllo hans underskrift. -- Klinckowström afreste i början af Augusti 1795
