Sida 234
det som står att läsa om konstverket i Illustrerad Tidning för den 18 Januari 1862:
"Kannan utgör ett rikt parti af arabesker och löfverk, dels flätande sig omkring och dels förenande flera medaljonger, framställande scener ur den förste Napoleons historia. Emellan detta löfverk framtitta öfverallt allegoriska figurer och emblemer, alltsammans utfördt med en konstskicklighet, som väcker beundran, helst när man vet, att hon, som utfört detta, aldrig tagit ringaste undervisning, utan endast arbetat på egen hand och utan att hafva haft något annat att följa, än sin egen fantasi och smak, hvad det helas anordning beträffar. Hvad angår de historiska scenerna, så har hon naturligtvis haft några planscher att gå efter. -- Men man kan göra sig en föreställning om det hela, när man får höra artister med mångåriga studier och grundliga insigter i yrket förklara, att de knappast ville skära en enda af dessa medaljonger för 500 rdr. -- Om Sofia Isberg begärt och fått 100 rdr för hela arbetet, så är det troligtvis snarare för mycket än för litet tilltaget."
En af vårt lands utmärktaste skulptörer, professor Qvarnström, reste år 1846 till Motala, för att göra Sofia Isbergs personliga bekantskap. Han ville se till hvad som kunde göras för utvecklingen af de förvånande naturanlag, hvaraf så väl han som hela allmänheten sett så lysande prof. Professorn uppmanade Sofia att flytta till Stockholm och lofvade godhetsfullt att draga försorg om så väl hennes uppehälle, som hennes undervisning, under vistandet i hufvudstaden. Hon samtyckte -- eller rättare -- hennes föräldrar samtyckte, å hennes vägnar, och Sofia Isberg såg sig snart inom hufvudstadens murar, i en verld af lif och rörelse, så olik den, hvarvid hon var van.
Nu skulle med allvar någonting göras för det rikt begåfvade naturbarnet, af hvars undervisning och rätta ledning på konstens bana man lofvade sig så mycket. Professor Qvarnström åvägabragte en subskription till förmån för henne, och det med de bästa resultater. H. M. drottning Josefina behagade dessutom tillerkänna henne en pension af 200 rdr årligen.
Allt var nu på det fördelaktigaste ordnadt för den unga konstnärinnan. Man hade lyckats få en treflig bostad åt henne, och skickliga lärare, till utvecklande af hennes medfödda anlag, voro redan valda, då professor Qvarnström en dag, till sin stora bestörtning, erhöll från henne ett bref, med underrättelsen att hon nödvändigt ville begifva sig tillbaka till hemmet. Han skyndade naturligtvis till henne, för att förnimma orsaken till denna hennes plötsligt påkomna idé, och fick då veta, att föräldrarne saknade henne, att modern ej ville lemna Motala och att Sofia ej ville lemna sin mor. Alla föreställningar, alla öfvertalanden förblefvo såsom spillda på klippan: hennes beslut att lemna allt och återvända till sin torftiga hydda var fast och orubbligt. Hon bönföll, att herr professorn måtte återlemna penningarne till dem, som gifvit dem; hon ville icke deraf ha en enda skilling. Äfvenså afstod hon villigt och för alltid från den henne utlofvade kungliga pensionen, endast hon finge lemna hufvudstaden, för att återvända till det saknade hemmet.
Sofia återvände sålunda till Motala, föredragande ett stilla och fridfullt hem framför verldens ära och rykte.
Vid industri-expositionen i Malmö, i Aug. 1865, fick hon en silfvermedalj för sina träsniderier, som voro fint och vackert utförda, isynnerhet de fristående figurerna.
Isgerd, så hette en dotterdotter till Ragnar Lodbrok. Hans dotter Oluwa, eller Olufa, blef gift med Steinar, en engelsk herre, som bodde på Borgås eller Buresås slott i Blomskog i Wermland. Hon blef stammoder för norska konungarne Olof Tryggvason och Olof den Helige. Hennes och herr Steinars dotter Isgerd blef gift med Thor, som var den förste jarlen i Wermland.
