Sida 392
föreställningar om den nesa, hvarmed han skulle öfverhölja sitt namn, skrattade Arendt Persson endast åt den rädda grannlagenhet, som ej förstod sin egen fördel, och beslöt då ensam draga nytta af den rika fångst som så oförmodadt sjelfmant gått i hans händer. Han for derför till en af konungens embetsmän, Brun Bengtsson i Sätra, för hvilken han uppdagade hvilken gäst han hade i sitt hus, försäkrade att Gustaf der i lugn afbidade hans återkomst, utan att ana något ondt, och att han upptäckt alla sina planer. Redan på förhand njutande vid föreställningen om de utmärkelser och den nytta detta fynd skulle tillskynda dem, ansågo de sig icke behöfva hasta att gripa det, utan beslöto dröja dermed till nästa morgon, då de, med en betäckning af 20 man, skulle tåga till Ornäs, der villebrådet ej kunde undgå dem.
Det skulle likväl undgå den utlagda snaran. Försynen ville icke, att Sveriges räddning längre skulle uppskjutas, och förrädarens egen hustru blef verktyget, som tillintetgjorde förräderiet. -- Barbro Stigsdotter, af slägten Svinehufvud, som hade flera utgreningar der i nejden, och sjelf en systerdotter till biskopen i Westerås, hade väl icke fått förtroende af sin ovärdige makes förslager, men kände hans tänkesätt och misstrodde honom sålunda. Hennes farhågor bekräftades, då Arendt, utan att besöka sitt hem när han återkom från Magnus Nilsson, for gården förbi och tog vägen till Sätra. Hon ansåg Gustaf nu icke längre säker på Ornäs, yppade för honom sina betänkligheter och rådde honom att söka ett gästfriare tak. För detta ändamål försåg hon honom med häst och släda och tillstyrkte honom att ställa kosan till Svärdsjö, der kyrkoherden var en af hans bekanta från lärosätet. Gustaf insåg värdet af hennes råd och begagnade det. Då Arendt Persson följande morgon hemkom, åtföljd af den danske befallningsmannen och dess vakt, sade man, att Gustaf, som förmodligen dragit misstanke af sin värds långa uteblifvande, försvunnit, man visste icke hvart. Sammanhanget blef sedermera icke okändt för Arendt. Han vågade väl icke låta sin ovilja uppenbart utbrista mot sin maka, ty förräderiet är alltid fegt, men han lät henne åtminstone i den köld och liknöjdhet, hvarmed han bemötte henne, umgälla sin ädla handling. Gustaf, som genom den blef i stånd att fortgå till det höga mål han föresatt sig, hämnades på den trolöse vännen derigenom, att han förlät honom, och belönade sin högsinta räddarinna dermed, att han icke lät hennes ovärdige man vederfaras något annat straff, än det allmänna föraktet. -- En sägen i Dalorterna uppgifver, att Arendt, i harmen öfver sin frus åtgärd, skall hafva svurit att aldrig mera ligga i samma rum som hon, men att han snart ångrat sin förhastade ed och kringgått den på det sättet, att han lät hugga hål på väggen emellan rummen, så att äkta sängen kunde ställas derunder, med hälften i hvardera rummet -- på längden räknadt. -- Barbro Stigsdotter hade fyra döttrar och tvänne söner.
Stigsson, Barbara,tiden, till Lunds domkyrka S:ta Barbaras "silfverbeläte", hvaruti, bland många andra reliker af de 11,000 jungfrurna, förvarades ett halsstycke, ett refben, ett finger, en tand, tillika med fyra andra, som det heter, utmärkta, delar af samma jungfrur, samt ett finger af S:t Adrianus. Dessa reliker hade kaniken Jakob Gorrer i Lund och några andra, som studerade i Cöln, hemsändt.
Stigsson, Elin. En sägen förtäljer att på Österlöfs gård i Willands härad bodde fordomdags den tappre Lawe Stigsson, och på Howedstads borg, der nu är en by, som har namn af borgens första egare, herr Howed, bodde Esbjörn Howedsson. Men Esbjörn bar hemlig sorg för den fagra fru Elins skull, som mot sin vilja blifvit den hårde Lawe Stigssons hustru, men i sitt sinne mest var Esbjörn huld. Herr Lawe gick ut i ledung; då besökte Esbjörn den sköna fru Elin på Österlöfs borg, och vaknade då i bådas hug den fordna kärleken. När herr Lawe kom hem från ledungen, fick han under vägen detta spörja, och visade han i den hämnd, han tog, sitt hårda sinne, såsom i folkvisan ännu sjunges:
"Han henne slog i dagar, Han henne slog i två; Han henne slog så länge, Hon död för honom låg."
Sedan drabbade Lawe Stigsson i strid med Esbjörn Howedsson och tog det ett bedröfligt slut. En grushög är nu det enda, som står qvar af den gamla borgen, i hvars salar detta sorgliga
