Anteckningar om svenska qvinnor

Blanka (Blanche). Om denna drottning, som var dotter till grefve Johan af Namur, således af fransysk härkomst, har historien förfärliga saker att berätta. Nyare krönikeskrifvare hafva visserligen velat gifva vid handen, att dessa berättelser skulle vara osanna, åtminstone öfverdrifna; men då rätta förhållandet ej blifvit af menniskoforskningen utredt nödgas vi här hålla oss uteslutande till hvad den gamla historien har att förtälja. -- Vi få ej längre säga sagan, då vi längesedan äro inne på historiens område.

Drottning Blanka var en lika snillrik som vacker qvinna, men tycks ej hafva haft något hjerta. Sin gemål, Magnus Erikson, med hvilken hon blef förmäld 1335, förstod hon att styra efter sin egen vilja, hvarför han, så väl som för sin svaghet och efterlåtenhet i öfrigt, af sina undersåtare erhöll öknamnet Smek.

Med sitt sprittande fransyska blod och sin glödande inbillningskraft förenade drottning Blanka en oemotståndlig håg för att intrigera. Sin gemål insnärjde hon helt och hållet i sina spindelfina, men icke destomindre starka garn, deri han, enfaldig och loj som han var, ohjelpligt hemföll åt hennes godtycke.

Drottningen hade en älskare, vid namn Bengt Algotson, en utmärkt vacker, ståtlig och inställsam man. Han var son af Westgöthalagmannen Algot Bengtson.

Åt denne skänkte hon sin gunst i aldrarikaste mått och förstod genom sina konster drilla det så, att han blef en gunstling äfven hos konungen, hvilken för hans skull återupplifvade det sedan åttio år afskaffade jarl-embetet och gjorde Bengt Algotson till jarl, samt utnämnde honom till hertig öfver Halland och Finland. Detta måtte dock hafva varit blott en titel, eftersom de båda landskapen äro så långt från hvarandra belägna.

Det gick dock med Bengt Algotson som med många andra af lyckan gynnade, särdeles af hofgunst öfverhopade, att han blef öfvermodig, sjelfrådig och trotsig, öfver all höfva. Han hade hos den svage konungen, som var helt och hållet blind för hans förhållande till Blanka, fått ett sådant öfvertag, att monarken aldrig vågade ett inkast mot den djerfve gunstlingens yttrade vilja och önskningar, för att icke tala om hans makt öfver drottningen, hvilken helt och hållet såg med Bengts ögon och tänkte med hans tankar.

Detta förtröt hela Sveriges befolkning och ännu mer hofvet, der Bengt Algotson för sin högfärd och sitt krossande öfvermod hade fått många fiender och än flera afundsmän öfver hans ovanliga lycka. Men aldra mest och djupast måste dock den punkt, hvarpå sakerna stodo, såra konung Magni och drottning Blankas redan fullvuxna söner, Erik och Håkan, af hvilka den förstnämnde var tagen till sin fars medregent och sedan några år förmäld med en ung, älskvärd prinsessa, Beatrix af Brandenburg. Af mera manlig karakter, än hans far, föresatte sig Erik att med ens göra slut på Algotsons välde, hvilken äfven emot honom visade sig högdragen och obändig, men råkade dervid i en sådan onåd hos sin egen mor, att denna inom sig svor hans förderf, helst hon aldrig hade rätt älskat den förstfödde sonen, utan mer hans mindre rikt begåfvade broder Håkan.

Falsk och förställsam, såsom endast hon kunde vara, dolde hon dock sin ovilja under en lånad mask af ömhet, hvaraf den intet ondt anande sonen helt och hållet bedrogs. Hon bjöd honom, att tillika med sin älskade gemål, den blomstrande Beatrix, och deras tvänne späda barn tillbringa julen i det kungliga föräldrahuset, och de kommo. Drottningen syntes uppbjuda allt till deras värdiga mottagande och undfägnande, och högtidsglädjen stod högt i tak, då plötsligt Beatrix och de båda barnen nästan samtidigt insjuknade och genast dogo. Erik, som, äfven sjuk, såg dem alla gå bort, under förfärliga plågor, kämpade längst mot det onda, men dukade slutligen under derför, äfven han, i en ålder af nyss fyllda tjugotvå år (1359). -- De unga makarne hade, som det då allmänt troddes och sades, tillika med sina barn fallit offer för en onaturlig moders furielika hämnd.

Håkan, den yngre sonen, som redan vid fyra års ålder blifvit af Norriges ständer utvald till sin faders efterträdare på norska thronen och vid tolf år förklarad myndig, samt fullgod att regeringen tillträda, uppviglades efter broderns död af svenska adeln, som hade sina planer med att söndra far och son, till uppror mot Magnus