Sida 86
hade i öfrigt god helsa på sin ålderdom, och ännu några månader före sin död kunde hon gå på besök till några sina vänner. Besynnerligt var det, att hon på sitt 100:de år fick nya tänder, hvilka hon likväl några år derefter åter förlorade; kunde vid 116 år spinna, och det så fint, att af en mark spånad väfdes 6 alnar ordinärt, bredt lärft.
C.
Cabiljau, Margaretha. Så hette en ung holländska, hvars behag fängslade sjelfva den store Gustaf Adolf, som med henne hade en son, Gustaf Gustafsson, hvilken sedermera erhöll titeln: grefve af Wasaborg. Margarethas fader, Abraham Cabiljau, var en rik köpman, som från sin födelsestad Amsterdam flyttade öfver till Götheborg, samt derifrån till Stockholm, der han blef generaldirektör öfver första Kopparkompaniet och generalbokhållare i Räknekammaren, 1624. Margaretha lärer slutligen blifvit grefvinna och dödt på Bergaholm i Småland, nära 80 år gammal.
Calesii dotter. I Palmsköldska samlingarne och i Stockholms Magazin för Maj månad 1780 finnes aftryckt ett af C. Piper uppsatt svar af konung Carl XII till en landshöfding, rörande en kur, som konungen gillat, och som skulle tillämpas på kapellanen Calesii svagsinta dotter, dat. Kungsör den 26 Januari 1699: -- -- “att med andakt läses Fader Vår och den 51:a Davids psalm, hvar gång henne gafs mat, och om hon visade sig gensträfvig och ej ville ställa sig gudfruktig, samt läsa berörde bön och psalm, låta gifva henne 3 à 4 par spö eller ris, 2 slag af hvardera allvarsamt, upphörande med slagen, så snart hon läste bönen.“
Carbin, Susanna, dog i Tuna i Heda socken d. 7 Sept. 1771, 101 år gammal. Var första gången gift med regementspastorn vid Westgötha kavalleri Johan Collin, som dog 1725, och andra gången med Sven Brun, hvilken dog 1758, båda utan arfvingar. Af sin lösa egendom testamenterade hon 3000 daler till en skola i Heda socken, till fattiga barns undervisning i christendomen.
Carin, en vacker dalkulla, som under året 1833 gjorde furore i Stockholm. Vacker är ej rätta uttrycket här, ty flickan var verkligen mer än vacker -- hon var utomordentligt skön, ja, så skön, att få personer tyckte sig någonsin hafva sett hennes like, så skön, som det mest idealiska porträtt någonsin kan vara, som den mest eldiga fantasi kan beskrifva, eller afmåla. Hon var liten, späd och fin, med små händer och fötter, således icke alls liknande dessa vanliga arbetets och fattigdomens döttrar från den bergiga dalprovinsen, hvilka, groflemmade och bastanta, med runda ansigten, röda kinder och yppigt svällande former, vittnande om helsa och liffullhet, årligen vandra från den fattiga hembygden, som ej mäktar lifnära dem, bort till andra trakter af riket, att med tungt arbete förtjena sitt lifsuppehälle.
Nu, sedan en hel flottilj af smärre ångbåtar så småningom undanträngt den stora mängd af roddbåtar och vefslupar, som förr i alla rigtningar korsade hvarandra på de klarblå sjöar och vikar, hvaraf vår sköna hufvudstad -- “nordens Venedig“ -- öfverallt är omgifven, ser man allt färre dalkullor inom dess murar, ty de hafva nu derstädes högst få inkomstkällor. Förr hörde det deremot till ordningen, att dessa, de starkaste, flitigaste, företagsammaste och tarfligaste af svenska allmogens döttrar, kommo med flyttfåglarne om våren och försvunno med dem om hösten, mest för att till de många förlustelseställena i det gröna och tillbaka till Stockholm igen frakta dess efter frisk luft längtande befolkning, på större och mindre båtar, som man plägade benämna kullbåtar.
Äfven den bländsköna Carin kom hit för att arbeta, dock ingalunda för att ro båtar, ty dertill hade den fina, spensliga flickan visst ej tillräckligt af fysisk kraft. Att hon deremot hade
