Anteckningar om svenska qvinnor

att med honom dela väldet, så snart Erik vore undanröjd; men höll ej detta löfte ... ville ej ens höra omtalas, att han någonsin gifvit det, en trolöshet, hvaröfver hertig Carl vredgades, så att nu dessa två bröder förblefvo i många år oeniga.

Så blef nu Catharina Jagellonica, i stället för en fånge på Gripsholms slott, Sveriges drottning och kröntes, tillika med sin gemål, i Upsala d. 20 Juli 1569; hvaremot den från thronen störtade Erik nu, i sin ordning, var en fånge.

Om Catharina, Johan III:s gemål, talas egentligen ingenting annat än godt. Hon var alltid en öm, trogen och kärleksfull maka och en förträfflig mor, heter det. Men hon var tillika en bland de ifrigaste katholiker, och hennes stora välde öfver den svage Johan hade derföre ett på hela riket olycksbringande inflytande. -- Vi säga med flit svage; ty Johans karakter, ehuru grym, var tillika svag och vacklande. För sin gemål var han särdeles eftergifven, och då hon sökte öfvertyga honom om, att prins Sigismund borde i katholska religionen uppfostras, för att såmedelst hafva utsigt, att på polska thronen en gång efterträda sin morfader, lät Johan dertill öfvertala sig; ej heller lade han sig det ringaste emot, att Catharina i sina fäders lära lät undervisa prinsessan Anna, en sednare dotter, född efter det kungliga parets uppstigande på thronen, sedan Isabella aflidit helt späd.

Men det var icke nog dermed, utan drottningen arbetade äfven ganska ifrigt på, att göra Johan sjelf till katholik, något, hvari hon tidtals hade allt hopp att lyckas, hvaremot detta hopp en annan gång kunde betraktas såsom alldeles felslaget. Johan vacklade, som man vet, på det fegaste sätt, mellan de båda troslärorna, men syntes dock mest böjd för att öfvergå till sin gemåls, något, som ej kunde annat än både härma och bedröfva svenska folket, detta folk, som ännu hade i friskt minne hvad Johans store fader hade gjort för den renare lärans införande, hvilka strider han dervid haft att bekämpa, hvilka faror han derför underkastat sig, samt huru många tusen välsignelser han derför hade skördat. -- Och nu skulle sonen -- hans mest älskade son, ej bättre hålla hans minne i helgd!

Drottning Catharina var derföre, oaktadt alla sina stora och många dygder, långt ifrån värderad och älskad så, som hon förtjenade. Hon var en god drottning, som spridde välgerningar och i tysthet, utan allt prål, verkade mycket godt; dertill var hon skonsam mot andra och sträng mot sig sjelf, något som efterverlden tacksamt erkänt, om ock samtiden, partisk mot hennes religion, icke ville göra det. Ingen må dock förtänka henne, att hon var trogen den lära och tillgifven den tro, hvari hon blifvit uppfödd; det är blott det ifriga proselytmakeriet, som ingen kan gilla och hvarmed hon gjorde sig förhatlig, hon, som dock hade kunnat vara så älskad, så uppburen af nationens tacksamhet och vördnad.

Ändtligen sjuknade drottningen, i en svår och långvarig sjukdom, och läkarne hade förkunnat, att der fanns intet hopp om hennes vederfående. Den fromma qvinnan var beredd att dö och undergifven Försynens vilja, samt förtröstande på Hans nåd; det enda, som väckte hennes oro och gjorde det annalkande slutet förskräckligt för henne, var tanken på skärselden, som, enligt katholikernas tro, hvarje afliden menniskas själ har att genomgå, innan den kan komma i gemenskap med Gud, Frälsaren, Hans heliga moder och hela den oräkneliga helgonskaran.

Hennes dotter, prinsessan Anna, inträdde en dag i sjukrummet till sin mor, som just då var inbegripen i ett lifligt samtal med sin bigtfader, jesuiten Warsewitz, hvilken satt bredvid sängen, till hälften dold af det gröna sidenomhänget. Anna hade inträdt helt sakta, så att hvarken bigtfadern eller patienten märkte det. Hon ställde sig, för att icke störa dem, bakom sängen, der hon kunde höra allt hvad som sades, icke i någon tadelvärd afsigt att lyssna, utan derföre att hon, ängslig som hon var öfver den slutliga utgången af moderns sjukdom, gerna ville veta, om drottningen sjelf hyste något hopp om sitt vederfående, ty prinsessan visste ej hvad läkaren hade sagt.

Den unga prinsessan hörde sålunda mången fråga och månget svar, hvarunder drottningen, plågad af sin sjukdoms vånda, sade sig ännu mer än den frukta det öde, som i en annan verld möjligen kunde träffa henne, för hennes synders skull.