Anteckningar om svenska qvinnor

Detta var visserligen emot gamle Michels, hennes fars uträkning, ty han hade heldre velat se henne gift. Men han hade en gång gifvit henne att välja och -- hon hade valt.

Novisåret var dock långt ifrån tilländalupet, då Olof Tyste, Gud vet på hvad sätt, hade funnit tillfälle att meddela sig med Agda och de voro öfverens om att fly. Således, under en mörk höstnatt, då regnet nedstörtade i strömmar och vinden tjöt i alla väderflöjlar och bladlösa trän, lade Olof till med en båt vid den sidan af klostermuren, som gränsade åt Wetterns strand, kastade med skicklig hand upp en silkesstege, hvarpå Agda klättrade, mottog henne lyckligen i sina armar och rodde bort med henne, genom storm och svallande vågor, skyddad af kärlekens genier. -- De landade mot morgonen på Westgöthakusten.

Då först kom man i klostret underfund med att Agda hade flytt, och det väsen denna upptäckt åstadkom låter bättre tänka än beskrifva sig. Abbedissan rasade i kapp med confessor generalis, och så gjorde äfven Agdas far. Hämnd och död svuros åt de flydda älskande; och detta var i alla fall öfverflödigt, ty de grymma klosterlagarne voro en gång för alla i sådana fall bestämda. Den felande klosterjungfrun skulle lefvande begrafvas och hennes förförare lefvande brännas.

Händelsen med klosterrofvet inberättades genast för biskop Hans Brask, denne prelat, som var så nitisk för katholska kyrkan och så rädd om dess anseende, aldramest nu, då han af den nye konungen hade så mycket att frukta, emedan han visste att Gustaf var den nya läran tillgifven. Äfven Brask fann för godt att -- icke rasa -- ty dertill var han för sansad och klok -- men att straffa. Han lät således bannlysa de båda älskande.

Bannstrålen var i dessa prestväldets tider det värsta af alla straff. Olof Tyste och skön Agda voro således fågelfria. Ingen fick hysa dem under sitt tak, ingen fick gifva dem så mycket som en dryck vatten -- hvem som ville kunde ostraffadt döda dem; ty de ansågos ju af Gud förbannade och stående utom det menskliga samhället.

Biskopens i Linköping bannlysning fortskaffades genom budkaflar öfver hela landet och träffade de älskande just i samma ögonblick som de framträdde till altaret i Husaby klosterkyrka, för att der sammanvigas. En af Olofs vänner, som bodde der i närheten, och som gifvit de flyende skydd, var i kyrkan närvarande, tillika med en talrik brudskara; men då budkaflen med bannlysningen just i detsamma kom, blef det annat än vigsel af. Folket drog sig med hast undan, liksom för tvänne pestsmittade; man lemnade dem genom kyrkan en bred väg, för att gå ut, och man manade dem, under hotelser och förbannelser, att skynda sig ur allas åsyn. Knappt förunnades dem i den förra, nu plötsligt till fiende förvandlade vännens hus så mycken tid, att Agda fick utbyta sin brudskrud mot en enklare drägt och Olof fick i en rensel hoplägga de kläder och redbarheter han fört med sig.

Mångfaldiga och i sanning upprörande voro deras öden, der de gingo från gård till gård, stundom emottagna och omhuldade, men genast med afsky bortjagade, så snart der nalkades någon, som igenkände dem för att vara de båda bannlysta. Till och med från julaftonens glädje, från strålande ljussken, från öfverflödig välfägnad och muntra lekar måste de hufvudstupa ut i natt, mörker, snöglopp och vinterköld. -- Olof bar på sina armar den gråtande, af köld halfstelnade Agda.

Men en dag, då deras förtviflan hade nått sin höjd, hittade den unga flickan på det rådet, att de skulle gå tillbaka till Wadstena och der uppsöka kung Gustaf, som just då hade dit anländt. Så skedde. Genom tusende faror, under hvilka himlen på ett underbart sätt höll sin hand öfver dem, anlände de till staden, som, lyckligtvis för dem, hvimlade af konungens soldater, till hvilka de genast vände sig, begärande skydd, jemte tillträde till konungen, som hade befallt att ingen bedjande, eho det vara måtte, finge från honom bortvisas. -- Soldaterna korsade sig visserligen och drogo sig undan för de bannlysta, ty många voro de, som kände dem; men de vågade dock icke annat än anmäla dem och de kommo genast fram till monarken, som emottog dem med mycken godhet, lade deras händer i hvarandras och lofvade hjelpa dem till deras trogna kärleks lyckliga seger.

Han skref genast till Hans Brask, befallande honom, så kärt det honom var att ej förlora