Sida 7
Ahlbom, Sofia
och tyst, till hennes återkomst, att det satt på samma fläck, som hon placerat det, men att det derjemte hade, rundt omkring sig, ritat en mängd af streck och kantiga figurer, sådana blott ett barn af den åldern kan åstadkomma. Man hade nemligen längesedan märkt, att den lilla plägade sålunda leka med en kritbit och en sådan blef derföre under en längre tid, hennes enda förlustelseämne.
Några år gammal började hon att med blyertspenna afteckna figurerna på en blå och hvit porslinskakelugn, som fanns i föräldrarnes rum, och gjorde det så korrekt, att det väckte förvåning hos alla, som sågo det. Bland dessa var Grandel, en då nära 80-årig kopparstickare, som umgicks i Ahlbomska huset. Han varsnade den uppväxande flickans synbara fallenhet för att rita, fästade uppmärksamhet dervid och erbjöd sig att handleda henne. Sofia blef en lika flitig och framåtgående elev, som den gamle Grandel (en skicklig artist) var nitisk lärare, och hon drog af denna undervisning i att först rita och sedan gravera, den fördelen, att den sistnämnda konsten sedan för lifstiden kunde bli så väl hennes källa till utkomst, som den talang, hvarmed hon gjort sig känd och såsom konstnär uppskattad.
Tillika med sin syster Gustafva höll mamsell Ahlbom, under tio års tid, nemligen efter faderns död, i Westerås stad en skola för flickor, hvarmed de försörjde sig sjelfva, jemte sin åldriga moder. Sofia graverade ock emellanåt och hade arbete åt flera af stadens guldsmeder. Men en förmögen och förnäm dam, hvars bekantskap hon gjorde och hvars synnerliga aktning och tillgifvenhet hon lyckades vinna, föranstaltade om hennes förflyttning till hufvudstaden, der hon, efter allt utseende, skulle kunna hafva bättre framgång på konstens bana, i och med det hon blefve mera känd. Och så flyttade, år 1832, hela den lilla familjen, mor och döttrar, till Stockholm, der de sedan oafbrutet blefvo boende. Modern är nu längesedan död, men de båda systrarna, Sofia och Gustafva, lefva fortfarande tillsammans i denna själars och hjertans innerliga förening, som gör lifvets bördor lätta och undanrödjer många törnen från dess branta stig.
Mamsell Sofia Ahlbom har tvänne gånger gjort resor till utlandet och, hvardera gången, vistats någon längre tid ute, särdeles i Paris. Att hon haft nytta af dessa sina resor kan ej betviflas, minst af dem, som närmare känna hennes lifliga sätt att se och uppfatta allt. En ljusare blick öfver lifvet och dess förhållanden, jemte ett klarare förstånd och ett redigare hufvud än mamsell Ahlboms, torde vara svårt att finna. Hon är, i fråga om affärer, så praktisk, att få män kunna vara det mera, dock utan ringaste pedanteri, utan att låta spörja någon lust att vilja tränga sig fram, någon i ögonen fallande sträfvan efter utmärkelse.
Mamsell Sofia Ahlbom, som länge varit bekant för sina i koppar graverade förskrifter och sina artistiska gravyrer i silfver och guld, sysselsatte sig äfven en tid med lithografi och har nu under de sednare åren äfven med utmärkt framgång slagit sig på fotografien, den hon drifver med den hos henne egna både ifvern och noggrannheten. Af hennes trägna verksamhet som gravör kunna vi nämna att hon under kaptenerne Högfeldts och Petterssons föreståndareskap för Navigationsskolan i Stockholm varit gravör åt densamma. Åt Slöjdskolan har hon i år graverat inskriptionerna å alla belöningsmedaljerna, och dylika flere gånger åt Krigsakademien vid Carlberg. Under åren 1842--44 utförde hon i Paris åtskilliga arbeten i sten-gravyr åt den skicklige dessinatören Jacob. De sednaste tre åren har hon åt Riddarhuset graverat Vapenboken. I sin ungdom ritade hon äfven på sten en karta öfver Stockholm, och en dito öfver Wisby. Vår ädla Fredrika Bremer har äfven i smickrande ordalag omnämdt mamsell Ahlbom i sitt arbete: Hemmen i gamla verlden, del. I. Hon idkar dock icke blott skön konst, utan är äfven ganska hemmastadd på litteraturens område. Hon har, på både vers och prosa, utgifvit ganska värdefulla saker och hennes bildning är, genom flitig läsning, resor och uppmärksamhet på verlden och tingen, vida öfver mängdens af svenska fruntimmer. -- Hennes umgänge är derföre både angenämt och lärorikt, huru mycket hon än i början söker hålla sig tillbaka.
Anmärkningsvärd är isynnerhet den strid för en god sak, som mamsell Ahlbom hade att utkämpa, under de år, på 1850-talet, som idén om en pension för äldre lärarinnor vaknade I
Källa: Project Runeberg ·