Sida 208
den efterlefvande skulle hämnas den bortgångnes död.
Bose, som alltifrån barndomen hade vistats vid konung Rings hof och der blifvit uppfostrad tillika med hans egen son Heraud, var son af en rik och mäktig odalbonde. Bönder kallades då alla friborna nordiska män, ehuru de i sjelfva verket voro alldeles detsamma som adelsmännen i sednare tider.
Bose hade, till följd af en fiendes nedrighet, haft den olyckan att ådraga sig kung Rings vrede och blef så dömd till döden. Heraud, som frivilligt hade delat sin väns fångenskap, ville nu äfven dö med honom. Men folket, som älskade konungasonen ganska högt, satte sig ifrigt deremot.
Nu hade kung Ring intet annat råd, än att, så vida han ville spara sin sons lif, äfven spara Boses. Detta kunde dock icke ske med mindre, än att Bose ålades utföra något svårt -- nästan omöjligt -- värf, hvarvid han, såsom det troddes, ovilkorligen måste tillsätta lifvet. Han måste, nemligen, segla till Bjarmaland, att der bortröfva några dyrbara, i guden Jomalas tempel förvarade skatter.
Bose for och Heraud med honom; ty den sistnämnde, som med sin vän velat dela döden, ville ock nu med honom dela faran, hvilken dock ej måtte varit så stor, som man här i Sverige inbillade sig, ty det berättas, att bragden lyckades, ehuru icke utan mycken slughet och list, enär bjarmerna, eller finnarne, voro ett vildt och trollkunnigt folk.
De båda fosterbröderna hade lyckligen hunnit till Jomalas tempel, som var af trä och således lätt att sätta i brand; ty endast på det sättet kunde de åtkomma de ovärderliga smyckena. Knappast hade de bemäktigat sig dessa, förrän de fingo höra en mensklig klagolåt, och funno då, vid närmare efterseende, en ung, skön jungfru, innestängd i ett afskiljdt rum af templet. Att rycka henne med sig och skynda derifrån, innan folk skulle hinna samla sig, var för de båda äfventyrarne ett ögonblicks verk.
Nedkomna till stranden, till sitt skepp och sina väntande män, stötte de genast ut från land och undkommo, under den villervalla, som bland bjarmerna uppstod, i anledning af tempelbranden.
Hleidur, som med tårar tackade Heraud för sin befrielse, omtalade, att hon var konungens af Bjarmaland unga syster, den han, mot hennes vilja, bestämt till Jomalas prestinna och derför höll förvarad i templet, intill den dag, då hennes högtidliga invigning skulle försiggå. Oförmodadt frälst från denna henne så motbjudande lott, samtyckte prinsessan nu villigt att bli Herauds maka. Han förde henne lyckligen hem till sitt land och till sin gamle fader, kung Ring, som gladdes öfver att alltsammans aflupit så lyckligt.
Heraud och Hleidur firade ett gladt bröllop och lefde under en tid det allra lyckligaste lif tillsammans.
Dock, såsom lyckan alltid är vansklig här på jorden och var det mer än någonsin under dessa laglösa tider, då ingen om morgonen kunde vara säker att om aftonen ega gods, frihet eller lif i behåll, stördes också ganska snart de unga makarnes kärlekslycka. Upsalakonungen Harald Hildetand uppbådade alla under honom lydande jarlar och fylkeskonungar till deltagande i det krig, som sedermera slutades med det så vidt beryktade slaget på Bråvalla hed, och som Ring var en bland de underlydande, nödgades han genast hörsamma kallelsen.
Då nu emellertid Ring var mycket till åren, var det ju naturligt att Heraud, hans son, skulle draga ut i hans ställe, hvarvid fosterbrodern Bose följde med, tillika med tusen man östgöthakämpar.
Under oräkneliga tårar, framkallade icke blott af smärta öfver den förestående skiljsmessan och fruktan för Herauds lif, utan ock af andra dunkla aningar om någon förestående olycka, den der ännu icke egde namn eller form, hängde Hleidur i afskedets stund om sin makes hals. Han tröstade henne så godt han kunde och lade henne vid sin gamle faders bröst, med uppmaning till denne att skydda henne.
Men, då han återkom från slaget, sjuk af många erhållna sår, fann han sitt rike, det han lemnat så blomstrande, nu härjadt och förstördt, sin gård utplundrad, sin gamle fader mördad och sin unga, sköna, älskade maka bortröfvad. Det var bjarmerna, anförda af sin konung, som hade begagnat sig af Herauds frånvaro, för att
