Sida 220
höll sitt hof på en ö i sjön Bolmen i Småland, samt att hans söner, tolf till antalet, voro allesammans resar och i hela norden kända såsom vilda och grymma kämpar.
Då det hörde till tidens sed, att männerna, nemligen de, hvilka voro krigare och vikingar, skulle, under julen, som var årets förnämsta högtid, aflägga löfte om en eller flera idrotter, dem de sedan nödgades utföra, kosta hvad det ville, så uppsteg, vid julfesten hos kung Arngrim, en af hans söner, benämnd Hjorward, och svor, att han innan nästa jul skulle vara gift med Ingeborg, Upsalakonungen Yngves unga och sköna dotter, som då var den mest besjungna och prisade qvinna i norden.
Bestörta öfver förmätenheten af ett sådant löfte bleknade Hjorwards elfva bröder och sprungo upp från bänken, der de suttit, menande, att det var ett alltför vådligt företag, hvartill deras broder nu förbundit sig. Icke desto mindre lofvade de att bistå honom, just emedan hans gjorda löfte icke kunde återtagas, då det var aflagdt vid Bragebägaren.
Hjorward och hans elfva bröder reste, efter julhögtidens slut, att gästa deras öfverkonungar, som vänligt emottogo dem, ehuru man väl visste att de voro grymma och blodtörstiga kämpar.
En dag, under det de sutto vid bordet, framförde Hjorward helt dristigt inför konung Yngve sin anhållan om hans dotters hand. Men innan konungen hann svara, reste sig den ypperste kämpen vid hans hof, Hjalmar den Hugfulle, som med rätta ansågs för konungathronens förnämsta stöd, menande, att då han älskade Ingeborg och var af henne älskad, hoppades han att kung Yngve, till belöning för hans trogna tjenster, skulle gifva honom sin dotter.
Konungen blef brydd, ty han älskade Hjalmar som en son, men fruktade Arngrims grymma söner. Han lät då kalla sin dotter och bad henne sjelf afgöra, åt hvem hon ville skänka sin hand. Utan ringaste tvekan bestämde Ingeborg sig för Hjalmar, åt hvilken hon längesedan hade skänkt sitt hjerta, och de båda unga förklarade då, i allas närvaro, att endast döden skulle skilja dem åt, hvarefter de på stället blefvo högtidligen trolofvade.
Men Hjorward blef förtörnad och han och hans bröder foro genast sin väg, efter att hafva stämt Hjalmar till envig på en ö, kallad Samsö.
Hjalmar hade en trogen vän och fosterbroder, benämnd Orvar Odd, eller Odd med pilarne; denne lofvade följa honom till Samsö på den till enviget utsatta dagen.
Djupt bedröfvad och genombäfvad af den sorgligaste aning sydde Ingeborg med egna händer den skjorta, som Hjalmar skulle bära i striden, fuktande arbetet med oräkneliga brännande tårar. När han for, följde hon honom till Sotaskär, der de togo det ömmaste farväl af hvarandra.
Arngrims söner voro, allesammans, resliga och groflemmade karlar; men en bland dem, benämnd Angantyr, var dock hufvudet längre än alla de öfriga och egde dessutom ett svärd, Tirfing, vid hvilket den förtrollningen var fästad, att det aldrig kunde dragas, utan att bli en mans bane. -- Till råga på allt hade han en af silke virkad pansarskjorta, på hvilken intet svärd bet.
Mot denne rese, den farligaste af alla motståndarne, ville Hjalmar nödvändigt strida, hvaremot Orvar Odd åtog sig alla de öfriga elfva, dem han ock lyckades att innan dagens slut döda, utan att sjelf blifva sårad.
Så lycklig var icke Hjalmar. Väl hade han, efter en hårdnackad strid, fällt sin förfärlige motståndare, som nu låg liflös vid hans fötter; men också låg han sjelf blödande i gräset, då Orvar Odd kom fram till honom och qvad:
"Hur är dig, Hjalmar? Du är så blek vorden. Många äro såren, Hjelmen klufven, Brynjan sönder. Nu ser jag ock väl Ditt lif är svunnet."
Hjalmar kände alltför väl att hans sista stund var nära och qvad derför med slocknande stämma:
"Sår bär jag sexton Och sliten brynja. Drag mig af handen Guldringen röda, Gif honom unga Ingeborg åter. Han skall hos henne Hugfästa sorgen, Då hon mig väntar, Men jag icke kommer."
