Anteckningar om svenska qvinnor

Drottning Josefinas moder var prinsessan Amalia Augusta, dotter af konungen i Bayern Maximilian Josef.

Konung Carl XIV i Sverige, hvars dynasti, genom ödets underbara skickelse, kom att efterträda Wasahuset, hade blott en son, arfvinge till den thron, som hans fader genom sina utmärkande egenskaper blifvit kallad att intaga. Denne prins, med det Ossianska namnet Oscar, född år 1799, valde till gemål furstinnan Josefina af Bayern. Hon förmäldes den 19 Juni 1823 per procuram, och hitkom, helsad af det svenska folkets varma förhoppningar -- dem hon också sedermera icke svikit.

Redan många år före hennes gemåls uppstigande på thronen hade hon skänkt landet fyra söner till trygghet för ättens bibehållande i landet.

1) Carl Ludvig Eugène (sedermera konung Carl XV), född den 3 Maj 1826.

2) Frans Gustaf Oscar, hertig af Upland, f. d. 18 Juni 1827, död d. 24 September 1852.

3) Oscar Fredrik, hertig af Östergöthland, f. d. 21 Jan. 1829.

4) Nicolaus August, hertig af Dalarne, f. d. 24 Augusti 1831; och

5) prinsessan Charlotta Eugenia Augusta Amalia Albertina, f. d. 24 April 1830.

Efter ett trettiosexårigt äktenskap afled hennes gemål konung Oscar. Under den långa tiden af detta äktenskap hade drottning Josefina tillfälle att göra sig känd af Sveriges folk, som hos henne beundrat stora egenskaper, både i afseende på samhällslifvets och på hennes egna husliga förhållanden, i hvilka sednare hon erkännes hafva utmärkt sig genom qvinlig storhet.

Näst Catharina Jagellonica (hvars trofasthet hon ådagalade) har ingen annan svensk drottning så högt uppfattat sina pligter såsom maka, och kanske ingen, så stödd af sin tro, så med tålamodets kraft motstått vidriga ödens slag. Hennes gemåls sjuklighet år 1852 och hennes af henne sjelf såsom af hela svenska folket så högt värderade sons, prins Gustafs, plötsliga död samma år, voro sådana olycksöden, som kunnat förkrossa hvarje sinne som icke hade religionens säkra tillflykt och stöd. Knappt var den sistnämnda olyckan kommen, förrän också den andra inträffade -- att konung Oscar föll i en ganska svår och långvarig sjukdom, der hans drottning, huld, vaksam och outtröttlig såsom en maka i enskilda lifvet, uthålligt underkastade sig mödorna utaf en eljest uttröttande vård. Vi vilja här låna hvad som härom skrefs vid tillfället af konungens tillfrisknande och vid den allmänna illumination som Stockholms invånare anställde för att fira denna glada förändring:

"Sveriges nuvarande konungahus, omplanteradt från Söderns jord, kalladt genom vördnaden för bragder och ett ädelt sinne, har funnit trefnad i det gästvänliga Norden, och den gamla stammen har skjutit starka grenar mot Nordens himmel. Redan hade dessa förgreningar hunnit till tredje slägtleden, aldrig störda utaf plötsliga och oförväntade pröfningar, då, under året 1852, liksom vid ett åskslag från öppen himmel, olyckan och sorgen för första gången togo sitt läger i konungaborgen. Den ene af konung Carl XIV:s sonsöner nedsjönk på sjuksängen och snart derefter i dödens famn -- af alla ansedd värdigare att lefva för himmelen än för jorden. Det slaget kändes djupt i svenskens hjerta, och kännes ännu, fastän fäderneslandet endast liksom på afstånd förnummit värdet af denna milda natur, som tycktes utgöra, och som utgjorde, förenings- och sammanhållningsbandet både inom konungafamiljen och mellan denna och nationen.

"Genast efter denna olycka for ett hemskt och hastigt rykte kring stad och land: 'Konung Oscar hade farligt insjuknat'.

"Under långa veckor, eller månader, var oron tecknad i mångens ansigte, uttalad af alla, när helst ämnet förekom. -- -- -- --

"Ändtligen, vid jultiden, efter två månader af orolig väntan, hördes trösteordet att konungens sjukdom vändt sig. -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

"I teckningen af det svenska tänkesättet för sitt konungahus kan ännu lämpligen ingå ett omnämnande af nationens tacksamhet och djupa vördnad för sin drottning. Väl är det sannt att denna vördnad icke så tillhör vår historia som kärleken till regenten. Det qvinligt ädla, vare sig på högre eller lägre platser, utgör mindre ett föremål för offentligheten. Men om denna vördnad icke tillhör historien, omfattar den likväl här ett föremål förtjent af den högsta beundran.