Anteckningar om svenska qvinnor

då förvärfvade och allt sedan behöll inom samma familj sin gamla, här sannt talande benämning "ma chère". Bland öfriga lärare voro professor Sandberg och Heideken de mest framstående, professor Moberg på Carlberg, dit de äldsta systrarne gingo en gång i veckan under skydd af deras tant, grefvinnan Cronstedt, guvernörens fru.

Dessa tre år utvecklade den unga Sofias inre och yttre; hon hade mer tillfälle att tillfredsställa sitt kunskapsbegär, fick mer förstånd att söka det bästa i och af detta; hon blef derjemte mycket vacker, med rena drag och landtlig friskhet; -- liflig och glad, fick hon många vänner, hvilka en sednare erfarenhet lärde henne rätt sortera, såg så stor framför sig "den vida, vida verlden", och fast skuggor och dagrar, illusion och verklighet ofta blandade sig för hennes ungdomliga sinne, fanns dock alltid den ledande Hand henne nära att lära henne urskilja dessa. De tre åren blefvo henne alltid minnesrika, såsom så olika hennes lilla forntid och hennes långa framtid. Ehuru hennes föräldrar under denna tid så litet som möjligt lefde ute i den stora verlden, eller mottogo folk hos sig, såg Sofia hos sin morbror, öfverste G., allt hvad märkvärdigt fanns den tiden: ibland andra madame Stael, hörde henne deklamera, förde in hennes son i Amaranthen, dit hon nyss blifvit införd sjelf, och blef derigenom bekant med hans märkvärdiga mor.

Återkommen från Stockholm 1813, och efter denna tid uteslutande boende på landet, dels på Hägärdet, ett naturskönt och välbygdt ställe med mycket isoleradt läge emellan Wenersborg och Götheborg, och dels på Säfås, beläget i Dahlsland, båda tillhöriga hennes föräldrar, fortsatte hon med särdeles smak sina började studier, öfvade för systrarnes informator, magistern -- sedermera prosten -- Wallenberg (bror till biskopen af samma namn), en ovanligt kunnig, ja, lärd och musikalisk man, allvarligare ämnen än förut, äfvensom mera grundligt grammatik till de språk hon i Stockholm börjat, undervisade sina systrar, läste med dem de författare som mest intresserade henne, och således äfven de då utkommande fransyska och tyska klassikerna m. fl.

På detta sätt förflöto några lugna, glada år, delade emellan husliga omsorger, många slags landtliga göromål och förutnämnda öfningar, olika slags rörliga och tänkande lekar i den glada, ostörda syskonringen. Under tiden var, som vanligt, en och annan gång i fråga ett val för framtiden, men då ett sådant skett i Sofias första ungdom i Stockholm af en ung slägting, som plötsligt drunknade vid en badning, just vid den tid, då deras förlofning, efter ett par års väntan på bådas lämpliga ålder, skulle eklateras, hade hon ej lätt att fästa sig åter; detta skedde dock flera år derefter, när hon blef förlofvad med baron Carl von Knorring, och gift med honom 1820, nyårsafton, på Hägärdet.

De unga nygifta flyttade nu till mannens majorsboställe vid Skaraborgs regemente, Friggesby, der Sofia, nedläggande "båd' bok och penna", tillsammans med den tredje systern i ordningen, Augusta, som redan i barndomshemmet uteslutande fästat sig vid henne och som genom alla skiften följde den älskade systern till dess sista stund -- nu med vanlig eller rättare ovanlig liflighet och en ung husmoders flit egnade sig åt alla möjliga husliga bestyr, hvarmed hon redan i föräldrahemmet och mest som fästmö öfvat sig, och fortfor sedan härmed så länge hon var frisk. År 1827 flyttade de till Årtekärr, nära Carlsborg, ett annat militärboställe, som hennes man arrenderade, och slutligen 1835 till Skålltorp, förste-majors-boställe, hvilket Knorring sedan äfven som chef för förutnämnda regemente bebodde till sin död.

Sofia var särdeles tillgifven sitt hem, både i den friska och sjuka dagen, älskade att bereda detta, ehuru enkelt, så komfortabelt och trefligt som möjligt, egnade deråt mycken omsorg; i det dagliga lifvet var hon liflig, qvick, lekande, glad, det sednare naturligtvis de sista åren beroende af hennes helsa. Af societetslifvet föredrog hon en mindre krets af äfven olika tänkande, med vexlande ämnen och tankar af allvar och fint skämt. Hon älskade ock att patriarkaliskt omgifva sig af gamla tjenare eller af i huset uppfostrade sådana; tacksamt minnandes de gamla tjenarne i hennes föräldrahem, der den kloka jungfru Svenborg, som började sin tjenstebana hos hennes mormor (och till hvilken hon dedicerade "Torparen") -- sedan blef hushållerska och ansågs af Sofia som en typ för alla sådana;