Anteckningar om svenska qvinnor

tillnamnet den Store, uppstigit på Preussens thron, fick Lovisa Ulrika både mod och tillfälle att lysa med sina stora själsgåfvor, att visa hvad hon var och hvad hon, under gynnsamma förhållanden, skulle kunna blifva. Hon var emellertid herrsklysten och häftig, ett karaktersdrag, som hon ärft efter sin fader, och då hon ju ej kunde annat än känna sin inneboende kraft, ville hon ock att allt skulle böja sig derför.

En sådan gemål var det, som af svenskarne valdes åt den milde och fridsamme Adolf Fredrik, Sveriges kronprins, som från Holstein-Gottorp blifvit hitkallad, att, vid den då redan ganska skröplige kung Fredriks möjligen snart inträffade frånfälle, ärfva hans krona och spira. Illa passade den sjelfrådiga och genialiska preussiskan till maka åt Adolf Fredrik, som var en god och rättskaffens man, men också ingenting mer, och som ovilkorligen måste, under hela sitt lif, lida icke så mycket af sin gemåls öfverlägsenhet i själsgåfvor och bildning, som icke mer af det sätt, hvarpå hon genast tog husbondeväldet och städse behöll det.

Hvad nu konungamakten särskildt angår, så var den, tack vare Ulrika Eleonoras oförlåtliga eftergifvenhet, nästan alldeles ingen, och det var dess återställande till hvad den förut varit, som utgjorde målet för Lovisa Ulrikas ifriga, men, som man vet, misslyckade sträfvan. Icke heller må man förtänka henne, att hon, uppfödd i ett land och fostrad inom ett hof, der kungen hade - snart sagdt all upptänklig makt, skulle hafva svårt att vänja sig vid ett missförhållande af alldeles motsatt art, der kungen rådde intet, det egenmäktiga rådet och de ännu egenmäktigare ständerna deremot allt, och der man slutligen, ehuru sagolikt det än må låta för aflägsnare länder och tidehvarf, gick ända derhän, att ej längre besvära konungen med sitt namns undertecknande af hvad råd och ständer beslutat, utan lät gravera en stämpel med konungens namn, hvaraf man begagnade sig, utan att han, som hette konung, men icke var det, ens behöfde lemna sina rum, besväras med en fråga eller erhålla ens en underrättelse om hvad som förehades. -- Det var icke underligt att den herrsklystna drottningen sade till sin gemål: "Ni betyder så mycket som en kung på ett kort!"

Det var i Juli 1744, som Adolf Fredriks -- den förre biskopens af Lübeck -- bröllop med prinsessan af Preussen firades, och först sju år derefter, vid den gamle Fredriks död, d. 6 Apr. 1751, helsades Lovisa Ulrika såsom Sveriges drottning, samt kröntes, tillika med sin gemål, d. 7 December samma år.

Mycket har man hört talas om den olyckliga revolutionen 1756, ett dristigt, ehuru tyvärr alldeles misslyckadt försök af Lovisa Ulrika, att åt sin gemål skaffa den makt, som en regent höfves, och göra ett plötsligt slut på den så kallade frihetstiden i Sverige, ett alltför oegentligt namn, emedan ett land väl aldrig kan vara mindre fritt, än under oligarkiens envälde. Man vet huru -- då konungaparet drog sig undan och man ej ville antasta dem personligen, ehuru enhvar visste dem vara de egentligt skyldige -- en mängd hufvuden, så väl af högt, som mindre högt uppsatta personer, måste falla för bilan, träffade af ständernas och det s. k. Sekreta Utskottets hämnd, derför att de velat tjena sin konung och sin drottning, hvilka dock, af lätt förklarlig sjelfbevarelseinstinkt, räddade sig genom att gifva sina stackars verktyg till spillo.

Djupt sårad i sitt hjertas innersta drog sig Lovisa Ulrika tillbaka inom sin familjkrets, eller, snarare, inom det vittra gille hon hade samlat omkring sig, och sökte der tröst för sin lidna smälek och sina misslyckade förhoppningar. Hon hade redan 1753 stiftat Svenska Vitterhets-Akademien, som på hennes älsklingsplats Drottningholm hade sina flesta sammankomster. -- Frimurareordens Barnhus grundlades, några få år derefter, under samma drottnings auspicier. -- Hon lade grunden till China slott, den lilla lustpaviljongen invid Drottningholm, som med allt sitt gammalmodiga curiosum ännu i dag lockar vandrarens nyfikenhet och vittnar om den snillrika drottningens både smak och uppfinningsförmåga. -- Nära derintill lät hon anlägga liksom en liten stad af allehanda slags fabriker, den hon benämnde Canton, men som nu längesedan upphört att existera.

Här, i den herrliga naturens sköte, trifdes drottningen bäst och var här alltid vid godt lynne. "Hon nedlät sig här", såsom en af våra författare yttrar, "till att vara qvinna", genom att leka