Anteckningar om svenska qvinnor

varit henne gramse. Svårt är ock att rätt bedömma vissa karakterer; sjelfva historien tvekar, då hon skall uppfatta och återgifva dem, och valet mellan mörka och ljusa färger, till deras bilders framställande, är henne stundom ganska brydsamt.

Bäst är att, så vidt möjligt är, låta händelserna tala och att endast noggrannt framlägga fakta, hvarefter en hvar eger att fritt bilda sitt omdöme om personen.

Maria Eleonora var dotter till Johan Sigismund, kurfurste af Brandenburg (sedermera konungariket Preussen). Född 1599, förmäldes hon 1620 med konung Gustaf II Adolf af Sverige.

Mycket har blifvit taladt och skrifvet om den unge monarkens af flera omständigheter, men särdeles genom hans egen moders ifriga bemödanden tillintetgjorda förhoppning att få taga till gemål sin ungdomsbrud Ebba Brahe, den han från barndomen varit huld och sedan, såsom yngling, älskade med hela styrkan af sin varma, lågande själ. -- Då man tvungit Ebba till ett giftermål med fältherren grefve Jakob De la Gardie, sörjde Gustaf Adolf bittert öfver förbleknandet af sin ungdoms rosenprydda dröm; men han var dock alltför mycket upptagen af regeringsbestyr, jemte de beständiga krigen, för att hafva tid att öfverlemna sig åt något sorgligt svärmeri öfver ödets fiendtlighet och menniskornas bitterhet, såsom mången annan på sina skönaste förhoppningar besviken yngling skulle hafva gjort. Gustaf Adolf lade den rastlösa verksamheten för sitt folks väl såsom balsam på det svidande, länge nog blödande hjertesåret, och det läktes -- ehuru med ett djupt qvarlemnadt minne.

Efter någon tid, så snart den ständiga fejden utom riket lemnade honom något andrum, sökte han sig en brud bland utlandets prinsessor, dervid gifvande vika för så väl svenska nationens, som sin egen önskan, att se thronföljden inom hans ätt betryggad.

Valet föll på Maria Eleonora af Brandenburg, ett val, förestafvadt af politiken, dock, såsom Gustaf Adolfs samtida påstodo, denna gången förträffligt, äfven för den höge brudgumen, då den föreslagna gemålen var ovanligt skön; liksom skulle den yttre skönheten allena kunna utgöra äktenskapets lycka, vare sig på thronen eller för den enskilde.

Porträtter voro redan vexlade; men Gustaf Adolf åtnöjde sig icke dermed; han ville med egna ögon skåda originalet. Han reste således till Brandenburg, uppträdde der inkognito och lagade så att han i kyrkan fick se prinsessan, utan att hon sjelf hade någon aning derom. Vid hennes åsyn blef han hvad man kallar betagen.

Men att vara kär och att älska är långt ifrån ett och detsamma, och fastän Gustaf Adolfs sinnen voro berusade af Maria Eleonoras skönhet, återstod henne derefter att vinna hans hjerta, hans på aktning och ömhet grundade tillgifvenhet, något som den stackars drottningen aldrig förstod. Hennes öfverdrifna kärlek till honom, som var så intensiv, att den snart sagdt hade ingenting menskligt, började snart nog att mer besvära än smickra, mer plåga än glädja honom, hvarjemte hennes mångfaldiga nycker och otaliga önskningar, oftast omöjliga att efterkomma, gjorde honom mycket bryderi. Jemförelsen mellan hans förlorade svenska brud, den alltid -- äfven i den största motgång -- tåliga och undergifna, alltid lugna, ädla och högtänkta Ebba, var ej heller till Maria Eleonoras fördel.

Man säge hvad man vill om att somliga historieskrifvare gå för hårdt åt denna drottnings minne och borde visa mera skonsamhet; men då, enligt flera aktade häfdatecknares sammanstämmande intyg, den frejdstore konungen sjelf, under förtroliga samtal med vännen Oxenstjerna, kallade Maria Eleonora sitt malum domesticum (huskors), så torde det vara temligen bevisligt, att hon gjorde honom långt ifrån lycklig.

Hade hon dock haft den lyckan att åt sin afgudade make föda en son, så hade visst glädjen deröfver -- åtminstone hos folket -- öfverskylt många hennes brister; men det blef, till allas ledsnad, hennes egen icke minst, den ena dottern efter den andra. Två dogo helt späda; den tredje blef vid lif. Det var Christina -- sedermera svensk drottning.

Det är ej något förtal, då man säger, att Maria Eleonora var en bland de underligaste mödrar någon tids och något lands historia har att uppvisa. Sin dotter Christina ville hon ju i början knappast se eller veta af, derför att