Anteckningar om svenska qvinnor

tillkänna eller de eljest få veta, dem straxt å embetets vägnar tilltala och gerningen genom tjenliga medel stäcka, innan han tillväxer och kommer till sin mogenhet." Ståndets enskilda utskott, som tog detta i öfvervägande, fann väl att en sådan gerning är straffbar och att saken angick hela ridderskapet i gemen, men ansåg något äfventyrligt att inkomma till konungen med en särskild supplik härom, sedan ridderskapets och adelns besvär redan blifvit öfverlemnade, helst som Kongl. Maj:t, på en af grefve Gustaf inlagd supplik, i hvilken han begärde att fiskalen måtte taga sig denna klagan an, genom nådig resolution förklarat detta för en privat sak. På dessa skäl beslöts, "att ridderskapet ej understår sig att besvära Kongl. Maj:t med detta."

Så snart Christiana Oxenstjerna fått kunskap om broderns memorial, skref hon till honom ett ganska allvarsamt bref, som slutades med dessa ord: "Vill I, ert hat och förföljning skall räcka så länge som lifvet på oss, så rår I; I tör då slippa er möda snart nog och skada er sjelf så mycket som andra; jag mister dervid ingenting. Vill I ock visa er som en kristen, skall det vara mig så mycket kärare, som jag önskar, I måtte samka era barn skatter, som rost och mal inte kunna förtära, och att vi en gång måtte mötas, der en grefve N. och magister Bergius lika mycket lära gälla."

Efter sitt giftermål afhöll hon sig ifrån de anhöriga, "om hvilka hon visste, att hennes närvaro dem skulle mera bedröfva än hon sig åt dem hugna; men med de andra, som läto sig behaga Guds skickelse, höll hon en förtrogen vänskap och korresponderade med dem så väl sedan som förr." En och annan af dem, som hade förtrutit hennes förbindelse med Bergius, ansåg icke under sin värdighet att anlita henne i nödens stund; det skedde icke förgäfves. -- Hennes återstående dagar förflöto stilla och obemärkta, under utöfning af kristliga och husliga dygder. Huld såsom maka, var hon vänlig mot alla och välgörande mot de nödlidande. Sin mans systerbarn, som voro fader- och moderlösa, upptog hon och vårdade med moderlig omsorg; flera andra fattiga barn beredde hon tillfälle till undervisning. Sin qvarlåtenskap testamenterade hon till sin man. Efter en barnsbörd anfallen af slag, som förtog henne målet, afled hon i Stockholm d. 27 Febr. 1701. Hennes tre första barn hade i sin späda ålder före henne afsomnat, och det fjerde följde henne snart efter.

Några af hennes anförvandter önskade att hon måtte i stillhet begrafvas, och läto föreställa Bergius, "att han, som all den tiden han varit med henne allierad intet gjort dem till viljes, nu hade tillfälle dem med en sådan begrafning att obligera." Han stod dock fast i sitt beslut att visa sin hulda maka en tillbörlig heder genom den sista äretjensten, och styrktes i denna föresats genom hennes då ende lefvande broder, kammarherren grefve Gabriel Oxenstjerna, som på tillkännagifvandet af hennes död hade lemnat ett vänligt och deltagande svar, sedermera förklarade, att han sjelf gerna ville komma upp till begrafningen, om han kunde, och yttrade, "att han ej fann nödigt, det man sig skulle binda vid en eller annans ogrundade meningar, hvilka mera smak eller lukt föra af en oskälig, hatlik ifver, den ock efter eller med döden icke vill ända taga, än som sjelfva billigheten, till efterfölja gammalt, välgrundadt hedersbruk, hvartill oskrymtad kärlek, ärbarheten och naturliga pligten skyldigt oss drifver." -- En af hennes slägtingar ville äfven hindra hennes nedsättande i föräldrarnes graf; men pastor afvisade detta försök med den förklaring, att ingen hade större rätt att ligga i faderns graf än dottern, och att Christiana Oxenstjerna hade en dubbel rätt dertill, emedan hon var den enda som, när grafven var förfallen, ville bekosta dess iståndsättande. Den sista tjensten bevisades henne i enlighet med både hennes höga börd och hennes fromma tänkesätt. Tvänne grefvinnor Oxenstjerna, en fröken Banér och andra förnäma drogo försorg om hennes svepning och lade henne med egna händer i kistan; prester buro henne till grafven. Jordfästningen skedde i Storkyrkan d. 23 Juni 1701.

Tre år derefter, då Bergius fann att förtalet ännu icke hade tystnat, utgaf han sin makas lefvernesbeskrifning. Den förtjenar att läsas i sin helhet. Den är dock numera sällsynt; men är till sitt hufvudsakliga innehåll, äfven med några tillägg, upptagen i det "Minne af Christiana