Sida 361
Sigbrit
derför, att hon aldrig ville annat än ondt. -- Dyvika, den milda dufvan, som af sin mor blifvit lemnad i gamens klor, dog efter några få år; men det oaktadt stannade Sigbrit qvar vid danska hofvet, utöfvande der ett välde, lika förfärligt som det var obegripligt. Ingen turkisk sultans storvizir kan ega större inflytande och mera makt, än Sigbrit hade; ty en storvizir måste stundligen darra för sin suveräns vrede och -- till följd deraf -- sin egen säkerhet; hvaremot Sigbrit intet ögonblick darrade för Christian, den det aldrig föll henne in att frukta, just emedan hon föraktade honom. Och då Christian väl märkte att han aldrig förmådde bli henne qvitt, gjorde han nödvändigheten till en dygd och smickrade den grymma qvinnan, mest genom att antaga hennes elaka rådslag och att efterkomma hennes onda önskningar. Den som på något sätt råkat misshaga Sigbrit var aldrig säker om sitt lif, och Christian var alltid villig att samtycka till och verkställa hennes hämndedomar.
Det förstås lätt, att Sigbrit härigenom blef alltmera hatad. Man kallade henne Christians onda ande, och man påstod, enligt den tidens vidskepliga sätt att se saken, att hon var en trollpacka, sjelf förhexad af Den Onde, och som förhexat konungen, så att han gjorde blott hvad ondt var. -- Och man må väl ursäkta den tidens oupplysta menighet, om den trodde, att den från samhällets drägg till thronens närhet upplyftade qvinnans själ var boning för en hel legion onda andar, ty så förfärligt grasserade hon med den makt Christian åt henne inrymde.
Naturligtvis var hon ock föremål för många hämnd- och mordförsök, dem hon dock lyckligen undgick. Så greps hon en gång af tvänne bönder, som kastade henne i sjön och trodde sig dermed hafva befriat verlden från detta odjur. Men hon drunknade icke, utan samm till stranden och kraflade sig upp, hvarefter de mordiska böndernas öde måtte hafva blifvit förfärligt; ty det står i historien att de aflifvades, men -- på hvilket sätt? -- En annan gång lyckades några soldater att få henne om hand, hvarvid de ordentligen använde henne till skotttafla, i det de allesammans på henne lossade skotten från sina gevär, dock utan att ett enda träffade. Det såg då verkligen ut som om gumman varit osårbar. Huru och på hvilket sätt hon räddades ur dessa sina plågares klor är ej bekant; men säkert är, att denna händelse ingalunda minskade folkets tro på det förtroliga förhållande, hvari hon ansågs stå till onda makter; ty just det, att vara skottfri, ansågs för det säkraste beviset derpå.
Då Christian år 1522 måste fly från Danmark, ville han naturligtvis rädda sin högt värderade vän och rådgifvarinna, Sigbrit, som då, liksom hade hon varit en dyrbar och skön vara, inpackades i en kista och sålunda fördes ombord på ett fartyg, för att undgå folkets förföljelser och hämnd. -- Hvart hon sedan tog vägen vet man icke, ty man saknar underrättelser om hennes sednaste öden. -- Märkvärdigt och ytterst löjligt är hennes uppmuntrande yttrande till Christian, att: kunde han ej längre vara konung öfver Nordens trenne konungariken, så kunde han väl åtminstone få bli borgmästare i Amsterdam. Denna förutsägelse gick dock ej i fullbordan och Sigbrit synes således ej hafva haft förmåga att till denna borgerliga värdighet upphöja sin från tre throner fallne vän.
Om Dyvikas bekantskap med Christian har historien antecknat följande:
Då Sigbrit flyttade till Bergen i Norrige, hvarest hon (1507) gjorde sin lycka, befann sig Christian, då blott hertig, der. Erik Walkendorp, som då var prest i Roeskilde och hertigens kansler, berättade för hertigen om Dyvikas skönhet. Blef så på den tiden anställd en bal på rådhuset, hvartill stadens alla fruntimmer blefvo inbjudna, och ibland dem också Dyvika och hennes moder. Christian fann att den trogne Walkendorp ingalunda öfverdrifvet smickrat Dyvikas skönhet, utan blef han vid hennes åsyn betagen; men för att ej väcka för mycken uppmärksamhet, uppbjöd han först några andra fruntimmer till dansen, men ordningen kom snart nog till Dyvika, som de andra hade att tacka för hela lustbarheten; på aftonen lät man den ena efter den andra gå bort, behållande Dyvika med modern sist qvar. Man bjöd dem till en ny bal, till hvilken de också infunno sig, och der kom Christian till förtroligare förklaring med Dyvika. Hvitfeld säger, att Christian på denna bal dansade från sig de tre nordiska rikenas kronor. Hertigen uppehöll sig länge i Bergen och lät der
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·

















