Anteckningar om svenska qvinnor

medlade för de arma svenska fångarne, understödde dem med penningar af egna medel, samt, der dessa ej förslogo, pantsatte sina juveler och dyrbarheter, för att anskaffa erforderlig hjelp.

Ändtligen måste dock stridens blodiga lager gifva rum för fredens oliv, och de höga kontrahenternas bröllop firades, ehuru helt enkelt och tyst, på Skottorps sätesgård i Halland, dit den kungliga bruden hade blifvit från Helsingör öfverförd af Sveriges ambassadör Johan Gyllenstjerna. Konung Christian V hade följt sin syster till Fredriksborg, icke längre; men hans gemål, jemte enkedrottningen, den höga modern, ledsagade prinsessan ända till Helsingör, der den svenska enkedrottningen, Hedvig Eleonora, var henne till möte. Det var d. 6 Maj 1680 som bilägret firades, men icke förrän d. 24 November samma år skedde intåget i Stockholm, då den unga drottningen samma dag, i Ständernas närvaro, kröntes.

Den kärlek och beundran Carl XI:s gemål redan före sin ankomst till Sverige hade lyckats tillvinna sig af dess befolkning, stegrades, år från år, och hon förtjenade ock i hög grad all den hyllning man egnade henne, ty med större nit och samvetsgrannhet har väl ingen uppfyllt sina pligter, såsom maka, mor och drottning. Outtröttlig i uppsigten öfver sina barns uppfostran, sökte hon dana dem till rättskaffens menniskor, samt ingaf dem äfvenledes den kärlek till fosterlandet och den varma beundran för de hänsofna förfädrens stora minnen, som bör lifva hvarje sann fosterlandsvän, men framförallt hvarje konungabarn.

Ulrika Eleonora var desslikes outtröttlig i utöfningen af sin menniskokärlek. Ingen klagan halkade ohörd förbi hennes öra eller studsade tillbaka från hennes hjerta, utan att der finna genklang. Till de mörkaste, mest undangömda vrår sträckte sig hennes ömma omsorger om de olyckliga, och oftast var den handen dem fördold, som lät räcka dem hjelp och tröst. Det var henne kärast när hon osynlig kunde verka det goda, otackad och okänd.

Mot de af reduktionen lidande adelsfamiljerna, hvilka till följd af de många godsens indragande till kronan blefvo störtade i fattigdom, visade drottningen sig utomordentligt god och deltagande. Det var ingalunda ovanligt att hon köpte de nipper och dyrbarheter, de funno sig föranlåtna att till salu utbjuda, samt skickade dem sedan dessa effekter tillbaka, utan att de visste, förrän längt, långt efteråt, och det genom trägna forskningar, hvilken deras hjelpare varit.

Skolor, arbetshus, fabriker, fristäder för fattiga, samt flera andra, både nyttiga och välgörande stiftelser hade denna drottnings godhet att tacka för sin uppkomst och sitt fortvarande, ty hon donerade dertill ansenliga grundkapitaler. Bland andra är det ännu i dag existerande s. k. Drottninghuset i Stockholm, en fristad för obemedlade, orkeslösa qvinnor, en af Ulrika Eleonoras milda stiftelser.

Dertill var hon genomträngd af en sann och lefvande gudsfruktan, icke en sådan som prunkar med sin egen förträfflighet och visar en helig afsky för allt hvad verldslig glädje tillhörer, utan den skonsamma, som öfverser med nästans fel, den varma, som är källan till hvarje god handling, den glada, som äfven åt de jordiska fröjderna inrymmer en vrå af både hjertat och hemmet. Hon var glad med de glada och såg gerna att barn och ungdom roade sig; och långt ifrån att hennes hof skulle varit något ledsnadens hemvist, der den exemplariska herrskarinnan stel och styf vandrade omkring, med sin stränga blick förjagande trefnaden, var det ett hem för oskyldiga nöjen, der den sköna, milda drottningen utgjorde själen.

Man har mycket undrat öfver, att denna till sitt yttre lika intagande som till sitt inre förträffliga drottning aldrig lyckades ingifva sin gemål någon egentlig kärlek, ehuru hon städse visade sig såsom en innerligt tillgifven maka, outtröttlig i sina omsorger, sin uppmärksamhet och sitt deltagande, så väl i de mulna som de klara dagarne. Orsaken till denna kärfhet å Carls sida har man trott sig böra söka i de myckna bekymmer, som ständigt fårade konungens panna, de svårigheter, hvaremot han hade att strida, jemte hans oräkneliga omsorger och oaflåtliga sträfvanden för riket, som han mottog så utblottadt, men vid sin död lemnade i det mest blomstrande tillstånd. Han kunde dock icke undgå att både se och uppskatta sin gemåls värde, och bittert sörjde han hennes bortgång, sorgligt förutsedd