Anteckningar om svenska qvinnor

hökarebodsmakulatur, om ej såsom en roman; men tillika skönjes deri så mycken naiv och, om jag så får säga, alldeles ociviliserad oskuld, att den tvingar mig att antaga det hela såsom sanning. Jag skulle gerna önska att se skaldinnan, om det kunde låta sig göra." "Ingenting är lättare", inföll grefvinnan Wetterstedt med sin vanliga fyndighet och håg att anordna nöjen för sin salong. "Ni, som berättat den underbara historien, skall också bevisa hennes sanning. Tag vår vagn och hemta genast hit skaldinnan." -- Wetterstedtska vagnen med betjening i livré rullade först af till Skeppsbron, att erhålla uppgift om hjelphustruns bostad, och derefter dit för att uppsöka den unga författarinnan. Då vagnen stannade utanför den fattiga boningen på Luntmakaregatan, beredde sig invånarne till sin natthvila, och öfverraskades icke litet af den fina herrn, som steg ur det förnäma åkdonet och frågade efter dem. Inga invändningar hjelpte. Den stackars förlägna flickan ikläddes en klädeskapott, lånad af en tjenstepiga hos grannen, samlade ihop alla sina skrifter på grått, gult och hvitt papper, på sockerpapper och tobakskardusers omslag i alla möjliga former, och rullade af till Blasieholmen. Införd i det rikt upplysta förnäma och stora rummet, som under tiden blifvit uppfyldt med en lysande samling utaf medlemmar af de utländska beskickningarne och den högre sällskapskretsen, gick värden henne vänligt till mötes, fattade hennes hand och, uppmuntrande den försagda, förde henne fram till grefvinnan. Efter några välvilliga ord af denna, granskade excellensen mer än en timma hennes kunskapsförråd, upprepade i kapp med henne det utmärktaste af Tegnér och andra våra stora skalder, lät henne för sig uppläsa egna arbeten och berätta om sin barndom, sin sjelfuppfostran och sitt hvardagslif. På det högsta belåten och upprymd af hvad han inhemtat, återförde han henne i det stora sällskapsrummet, hvarefter hon med löften om en betryggad framtid hemfördes i den grefliga vagnen såsom vid ditkomsten. Några af de närvarande fattade genast beslut att åtaga sig henne, och innan kort hade genom dem och flera skaldekonstens vänner en icke obetydlig summa blifvit insamlad, för att bereda henne en uppfostran, svarande emot hennes anlag. Ett litet urval af hennes första skaldestycken trycktes och utdelades.

Lotta Öberg, ty det var hon, sattes i en pension och fick taga undervisning i språk och hvad till en bildad uppfostran hörer. I bättre jordmån hafva bildningens frön aldrig fallit. Hon lärde hastigt, emedan hon lärde gerna, och inhemtade på en beundransvärdt kort tid grunderna till en allmän bildning, som hon aldrig ansåg afslutad, utan under hela sitt återstående lif förökade. För att icke allt för mycket vara sina välgörare till last och för att äfven i sina yttre förhållanden uppnå det oberoende, som var hos henne både karaktärsdrag och mål, började hon att gifva undervisning åt andra i hvad hon nyss sjelf inhemtat, derunder flitigt användande sina lediga stunder till sitt eget lifs mål, själfstudier och poetiskt skriftställen. Hennes skaldeart, ursprungligen lyrisk, blef det alltmera till följd af både själsriktning och det nästan utan afbrott ökade kroppslidandet, som stängde henne från den yttre verldens åskådliga uppfattning och vidgade hennes inre åskådning och sjelfpröfning. Hon upptecknade sina ingifvelser, så länge sådant var henne möjligt; men det skedde med allt större svårighet. Rikedom och omvexling i formen älskade hon och begagnade den med lätthet. Sjelf tänkte hon icke på att meddela den större allmänheten sina sednaste arbeten. Det var endast sitt hjertas behof hon med dem tillfredsställde, eller egna tyngder hon derigenom sökte lätta.

Länge kunde dock hennes sysselsättningar med andras undervisning icke fortfara. Kroppen, ifrån födelsen svag och äfven till någon del missbildad, blef allt bräckligare, under det själen kraftigt utvecklade sig i andlig helsa. I sådant tillstånd hade många och långa år framskridit. Svaghet och plågor, oafbrutet ökade, tryckte allt hårdare en själ, som modigt kämpade emot det onda. Så glädjefattig, så plågorik verlden i det yttre för henne var, hade den dock många gåfvor, som hon med hjertligaste glädje och tacksamhet emottog. Den hade gifvit henne språk för hennes själs tankar och bilder, mycket och dyrbart vetande för hennes kunskapsbegär, uppmärksamhet och ynnest af högt uppsatte, kärleksfullt och vänskapligt erkännande